Månad: augusti 2021

Under hela min ungdom när jag tränade och tävlade så hade jag massvis av idoler. Det behövde inte alltid vara brottare, utan de kunde komma från vilken sport som helst. Jag kunde fastna för deras stil, hur de rörde sig, vad dom sa, deras personlighet och mycket annat. Mina idoler behövde inte alltid vara bäst, utan det kunde vara andra faktorer som gjorde att jag såg upp till dessa personligheter. En idoldyrkan har man ju mest när man är yngre, då man oftast ser upp till äldre personer som redan är mitt uppe i sin karriär. Visst kan jag idag beundra många människor som är yngre, men det är inte längre ett idolskap, utan mer att jag tycker att de är fantastiskt duktiga. När man var yngre hade man mer tankarna på ”jag vill bli, och vinna som han!” När man sedan skapat sig sin egna karriär, ja då försvinner idolskapet gentemot andra idrottsmän.

Min sista idol hade jag när jag var 18 – 19 år gammal. Jag själv tränade benhårt, och mina mål var skyhöga. När jag var sjutton år gammal hade jag fått upp ögonen för en sprinter vid namn Ben Johnson från Kanada. Han hade legat strax bakom den pratglada stjärnan Carl Lewis, och nu skulle han en gång för alla ta över kungakronan och bli världens snabbaste man. Vad jag gillade men Ben Johnson var han personliga stil. Han hade inte talets gåva, utan han lät istället sina prestationer föra hans talan. Carl Lewis var snackig och skrytig, medan Johnson väldigt försynt och tillbakadragen. När Johnson blev världsmästare i Rom 1987 satt jag på helspänn. Det var en fantastisk final som Johnson vann på nytt världsrekord (9.83) och givetvis före den skroderande Lewis.

Jag tyckte Johnson var skitcool helt enkelt. Nu var det upp till bevis (igen), och denna gången var det OS i Seoul året efter VM-guldet. Final igen, och Johnson var lika kylig och lugn som tidigare. Lewis lite uppspelt och sprallig vid startlinjen, medan Johnson lugn och behärskad. Hela fältet var bara storstjärnor i denna hundrametersvärld. Starten gick, och jag tror att hela världen följde detta lopp. Johnson vann igen, och återigen nytt världsrekord, 9,79. Vilken stjärna han var den där Ben Johnson, det tyckte vi alla.

Någon dag senare visade sig att jag och hela världen hade blivit så lurade. Denne Johnson åkte fast för anabola steroider, och det visade sig att hela hans karriär var uppbyggd med detta fusk. Jag kände mig på riktigt så lurad. En person man aldrig träffat, men som ändå haft en viss betydelse, visade sig vara en storfuskare. Men vi var många miljoner människor som blev lurade, så jag var absolut inte ensam i den båten. Men jag var grymt besviken.  

Ben Johnson var min siste idol. En idol som slutligen blev allt annat än en idol. Han var en fuskare som inte bara lurat sig själv, utan även en hel omvärld.  Min egna karriär hade vi den tidpunkten börjat röra på sig, och helt plötsligt blev jag faktiskt någon annans idol. Fast jag visste att jag aldrig skulle lura mig själv, eller någon annan med att vinna och få framgångar på konstgjord väg. Jag skulle vinna med ärliga metoder. Därför kan jag idag med gott samvete skriva och förmedla om idrott på alla sätt och vis. För under min idrottsliga karriär var jag ingen ”lurendrejande” idrottsman, utan jag var helt och hållet på riktigt.   

Från och med januari 2022 så ska svensk dambrottning centraliseras till Malmö. Malmö ska alltså bli staden där Sveriges bästa dambrottare ska samlas och utbildas i brottning. Vad innebär egentligen en centralisering?

Landets kvinnliga brottare i åldern från 18 – 19 år (efter gymnasiet) ska då få en möjlighet att ingå, och söka till detta projekt. Tränare ska rekryteras och anställas, och ”elever” ska göra sina ansökningar. Till detta ingår då även möjlighet att nyttja stadionområdets, Malmö idrottsakademins lokaliteter och kompetenser som sjukvård, kostexperter, testcentrum med mera. Svenska brottningsförbundet och SOK (Sveriges olympiska kommitté) tillsammans med Malmö Stad ska även hjälpa de sökande tjejerna med jobb och utbildning. Så långt så bra, men varför är jag då så kritisk till detta?

En brottare är en ren och skär individuell idrottsman. För att en brottare ska lyckas med sina mål och tankar så måste brottaren tänka väldigt individuellt, dvs egoistiskt. Visst, även om brottaren är ensam i sin sport, så krävs det ändå personer som ställer upp som sparringpartners. Man behöver folk att sparra mot, och detta för att vi ska kunna förkovra oss i denna komplexa idrott som brottning är. Att leva i grupp med sina framtida konkurrenter dag ut och dag in, tror jag på sikt inte är en bra lösning.

Min kritik är också att det presenteras som ett erbjudande och inte som ett påtvingat val. Om en toppresterande tjej som inte vill ingå i denna kärna, får hon verkligen chansen i landslaget genom att gå sin egna väg, träna som hon vill, med vem hon vill, och hur hon vill? Får man då chansen i ett svenskt landslag, där förbundet indirekt sponsrar centraliseringen i Malmö? Kommer SOK godkänna att svenska brottningslandslaget tar ut tjejen som vill ”fixa” det själv, när det kommer finnas andra som lever efter förbundets utsatta villkor och regelverk? Så klart inte!

Brottningsklubbarna kommer förlora sina stjärnor, och brottarna kommer förlora sin frihet. Vad vore de exceptionella individuella stjärnorna utan sin frihet. Jag skulle kunna rabbla namn på individuella idrottsman som aldrig hade utvecklats eller blommat såsom de gjorde om deras frihet skulle begränsas till ett och samma träningscenter.

Min personliga åsikt är att man istället ser över Sveriges föreningsliv. Fundamentet för brottningen är våra föreningar. För utan fundamentet (klubbarna) kan vi aldrig bygga en topp. Klubbarna behöver bredd och elit, och dessa går hand i hand. De bästa brottarna ska givetvis få förstklassig hjälp, fast då i förbundsform, och inte av en centralisering.

Elitidrott ska vara utspritt i landet och inte begränsas till ett och samma ställe. Idrottaren ska kunna välja var de vill leva, träna och bo. För vem vill leva tillsammans med sina konkurrenter sju dagar i veckan? Hade någon frågat mig när jag var aktiv så hade svaret varit ett rungande nej. Och jag tror inte att jag är unik på något sätt med mitt bestämda svar.   

Jag skulle kunna diskutera detta i evigheter gällande för och emot, men jag väljer att stanna med dessa enkla rader (i alla fall för den här gången).      

Det blev några böcker som man läste nu i sommar. En av dem var en bok om MFFs store stjärna, Bo ”Bosse” Larsson. Boken är skriven av Jonny Ambrius och gavs ut 2007. Boken skildrar en av vår tids största idrottspersonligheter. En idrottspersonlighet som absolut inte ville vara i centrum utan gärna helst så osynlig som möjligt, och då menar jag utanför fotbollsplanen. Men han var stor den där Bosse. Stor i den bemärkelsen att varje gång MFF nämns, så är det fortfarande Bosse Larssons namn som nämns mest frekvent. Hans namn klingar sig starkast av alla MFF-profiler genom alla tider. I den värld som pågår för fullt, där girighet, pengar, ”slå sig för bröstet-mentaliteten”, skrytsamhet etc. får alltmer utrymme, så var det väldigt befriande att läsa om en man, en fotbollsspelare som under hela sin karriär hade båda fötterna på jorden. Han spelade, gjorde mål, och han var helt ointresserad av att framhäva sig själv.

Idag handlar (fotboll) MFF mest om hur mycket laget drar in i champions League – pengar. Det handlar egentligen inte så mycket om lagets karaktärer. För även om gemene man inte själv spelade fotboll under Bosses epok, dvs 60 – 70-talen, så visste alla ändå vem Bosse var. Folk kunde vara helt likgiltiga gällande fotboll eller annan idrott, men nog sjutton visste de vem den där herr Larsson var. Så är det inte idag. Profilerna har försvunnit, och spelarna bytts ut förjämnan. Spelarna styrs inte av en tillhörighet längre, utan mer av den som betalar mest och bäst. Jag förstår att unga spelare idag ser en möjlighet att kunna skapa sig en go framtid genom att spela i en klubb som betalar bra, och därmed kan säkra upp sin egna framtid rent ekonomiskt. Därför känns fotbollen idag alltmer som ett vinstdrivande företag, dvs det handlar mest om pengar. Dagens spelare behöver inte spela många år i en klubb som MFF för att sedan kunna titulera sig som miljonär. Bosse blev aldrig miljonär. I alla fall inte i kronor. Men han blev miljonär på många andra sätt.

Jag har sett klippet ett flertal gånger när Bosse Larsson ska göra den första avsparken på MFFs nya fotbollsstadion år 2009. Denne blyge man som stegar fram till mittplanen inför folkets jubel är så otroligt stort att se. Känns lite som att han inte förstår sin storhet. Tusentals åskådare skanderar hans namn. Han ser lite smått obekväm ut i sin huvudroll, men ändå säker på något vis. Han utstrålar en genuin ärlighet som tyvärr inte är en självklarhet idag. Skytteliga-kung (3 ggr), proffs, landslagsman, 2 ggr guldbollen-vinnare, varit med i 3 stycken VM. Han är stor Bosse, och han kommer alltid vara den största av dem alla. Oavsett vilka namn som kom efter, eller som är aktuella just nu, så kan ingen mäta sig med hans mångsidighet som spelare, kunnighet, men framförallt så kan inte många konkurrera med hans genuina och ärliga personlighet.                

Uttalandet kom från fotbollsspelaren Caroline Seger nu i dagarna. Det låter drastiskt och ledsamt, men vi som idrottat på den nivån, vi vet vilka känslor som kan poppa upp i ens inre. Idrott är inte lätt alla gånger, framförallt inte när man är mitt upp i sin karriär. Tänk när hon stod där framme vid straffpunkten i denna historiska OS-final. Straffspark, chans att avgöra. Det var hon, bollen och en målvakt framför henne. Hon visste precis innan avfyrandet, att denna spark skulle göra henne ofantligt stor, omtalad och till och med historisk. Skjuta sitt lag, sitt land till ett olympiskt guld, det är stort. Men jag tror även hon hade en svag tanke på det omvända. Tänk om jag missar, skjuter utanför, målvakten räddar. Jag tror faktiskt att dessa negativa tankar fick ett litet utrymme i hennes väg fram till den avgörande sparken. Ibland kommer dessa tankar fram tyvärr – om jag inte klarar, om jag missar osv. Men det är mänskligt. Det är mänskligt att man ibland tvivlar. Mänskligt att det inte alltid blir som man tänkt sig. Mänskligt att man ibland gör fel.  

Det kommer ta tid för henne att ta till sig sitt OS-silver, och då njuta utav det. Men en dag kommer hon ”vakna” upp och tänka vilka skalper hon varit med om, vilka vinster hon har på sitt CV.. Hon kommer kunna berätta i det oändliga hur hon kände, vad hon kände, och hur hon skulle känna. Hon kommer hjälpa många människor i livet att våga mer, eftersom hon vågade stå upp inför detta faktum. Hon vågade gå fram till den där bollen en augustidag år 2021. Hur många människor har egentligen det modet att inför en hel nation stega fram och ta på sig detta gigantiska ansvar. Ett ansvar som bara kan sluta på två sätt, svart eller vitt, eller?

Egentligen är sparken inte svart eller vit. Utan denna erfarenhet kommer bli en mycket intressant del i hennes framtida karriär. Se på Staffan Tapper. Den före detta landslagsspelaren i Malmö FF som mest är känd för ”han som missade straffen VM 1974”. Han har gjort detta till sin grej. Han har vågat står upp för detta ”misslyckande” och istället för att vika ner sig, så har han tagit makten över sin egna karriär och gjort något stort av den. Han guidar och föreläser om både sin egna karriär, men främst om MFFs historia. Många vill lyssna på honom, och straffen har gjort honom till en stor profil inom svensk fotboll. Vad vore han utan denna miss. Jag tror till och med att Staffan Tapper inte hade velat plocka bort denna straffmiss från sin digra meritlista, i alla fall inte idag.

Idrott är ingen rak linje, utan man måste vara beredd på att det är en svajig väg fram. Ibland är det glädje som inte går att beskriva, och ibland träder en sorg, en besvikelse fram som ett brev på posten. Men glädjen och sorgen går slutligen hand i hand. Det är framgångarna och till viss del även det försmädliga ”missarna” som gör att idrotten blir intressant och kul att följa.

Caroline Seger kommer alltid vara en stor stjärna inom svensk dam-fotboll. Hennes framgångar består av VM och OS-medaljer, SM-tecken, proffsspel och oändliga matchvinster. Straffmissen kommer bara vara en liten detalj i hennes framgångsrika karriär, som även Seger inte kommer vilja vara utan. Den kommer alltid finnas där fast dock ej som en börda, utan mer som en erfarenhet rikare.

Är på väg ner från mitt kontor som ligger inhyst på andra plan i Limhamns sporthall. Trappen ner och sedan dörren in genom brottarlokalen för att nå själva klubbrummet. Men precis innan stoppar jag mig, och tar istället dörren intill höger, och kommer då ut på själva läktarplatsen till den stora sporthallen. Jag går in, och står där längst kanten och tittar ut över den tysta och halvt mörklagda hallen. Min hjärna börjar så smått gå i spinn, och jag börjar se och höra allt som man varit med om i denna femtioåriga idrottshall. Det är precis som att alla minnen spelas upp som i en film mitt framför en, när blicken söker sig genom hallens alla skrymslen och vrår.

Jag ser framför mig när jag som grabb tävlade i Limhamns Brottarklubbs årliga tävling. När jag står där kan jag känna och höra både vinster och förluster från tävlingens alla brottare. Jag minns när jag vann en match, och jag med ett brett leende sprang upp på läktaren för att där möta min mor, och så även min mormor som hade tagit bussen hela vägen från sitt Dalaplan för att se någon av alla mina matcher. Deras glädje och stolthet var stor över min vunna match, när jag sprang upp på läktaren för att möta upp dem. Kan även se mig själv sittandes eller liggandes i en av hallens hörnor, förtvivlad och nästan helt förstörd när jag då hade förlorat en match. Känslan och skillnaden mellan vinst och förlust var enorm, och känslorna var helt plötsligt återigen så nära när jag stod där på läktaren och drömde mig bort. Jag såg även den då åldrande olympiske mästaren från 1920 – 30-talet, Johan Richthoff när han som prisutdelare gratulerade mig för en placering i hans tävling som uppbar hans legendariska namn, vilket den gör än idag.

Tävlingar, möten, massa folk, åskådare, ja mycket kommer man ihåg från denna hall. Efter någon minut ser jag en fullsmockad hall som nästan var i bristningsgräns, och där jag var själva huvudnumret. Nu helt plötsligt kunde jag se alla åskådarna, vilket jag inte riktigt kunde göra när det väl begav sig för ett trettiotal år sedan. Den upphaussade landskampen mot dåvarande landet Östtyskland. Det var trångt, och förväntningarna låg som ett skimmer över alla de tusen åskådare som skanderade mitt namn gång på gång. Nu kunde jag höra det igen: ”kom igen Jörgen! Heja Jörgen!  

Plötsligt såg jag min landslagskamrat, tillika den då nyblivne världsmästaren Mikael Ljungberg, när han och jag fyllde hela hallen med elever från samtliga Limhamns skolor. Det var uppvisning, och jag kunde nu se alla dessa ansikten som med imponerande blick såg på när jag och Micke steg upp på mattan, och där avlossade kast efter kast i raskande fart.

Många stora brottare har varit på besök i denna hall. Frank Andersson, Lars-Erik Skiöld, Sören Claesson, Torbjörn Kornbakk, Tomas Johansson och många fler. Nu ser jag dem alla på rad, när de står uppställda längs hallens mörka långsida.

Slutligen precis innan jag lämnar hallen, då pryds hallen av en massa lampor, stolar, bord och slutligen med en massa förväntansfulla åskådare. Hallen är fullproppad med folk, och jag ser och hör matcherna återigen från de svenska mästerskap som vi arrangerade för lite mer än ett år sedan.

Jag lämnar nu hallen i sorlet av åskådare, glädjeyttringar, tårar, speakerröster, applåder, inmarschsmusik, domarsignaler och en massa andra känslor som jag upplevt i denna hall i över fyra decennier. Nu lämnar jag läktarplatsen och alla dessa minnen bakom mig, och sorlet suddas sakta men säkert ut. Hallen som jag lämnar blir nu återigen mörk, tyst och enslig. Men jag vet, att om jag åter vill uppleva dessa minnen igen, då öppnar jag bara dörren till höger och tar ett steg in och allt spelas åter upp som i en film.

Nu under OS-veckorna var höjdhoppslegenden Patrik Sjöberg gäst i kanal 5:s OS-studio. Denne store mästare som jag anser som en av de största inom svensk friidrott faktiskt. Tre olympiska medaljer, under tre raka OS är väldigt imponerande. Lägg därtill VM-guldet 1987 i Rom, samt världsrekordet som han tog samma år med höjden 2.42 på Stockholms stadion. En uppsjö av inomhus-medaljer finns också med på hans digra meritlista.

Men det är inte medaljerna eller hans rekord som jag skulle vilja ta upp, utan det är mer hans närvaro och personlighet. Man kan tycka mycket gällande vår höjdhoppsstjärna. Hans leverne har inte varit det bästa vilket han själv påtalat i många intervjuer. Hans kropp har tagit emot en hel del stryk genom åren. Men oavsett hans livsföring och stil, så är det något som är befriande när man vet att Patrik Sjöberg ska göra ett uttalande. Man vill höra och ta del av hans åsikter. Där finns ingen korrekthet eller något förutsägbart i det han förväntas säga, utan allt är på riktigt. Man får svar som ibland även kan vara smått obekväma. Även om jag inte håller med allt som Sjöberg säger och gör, så tycker jag i alla fall att han är smått befriande att lyssna på.

För många gånger när man hör nya som gamla idrottsprofiler bli intervjuade, så finns där ingen personlig touch i deras uttalanden. Alla meningar är inövade, och som åskådare får man aldrig reda på den riktiga sanningen. Nä, fram med fler idrottsutövare som vågar stå för vad de tycker, vågar ta plats, och våga berätta hur de känner. Folk är trötta på trista inövade meningar, som dessutom rabblas i ett mantra. Det är intetsägande och riktigt tradigt.

Fram med fler idrottsprofiler som vågar säga vad de tycker och tror på, istället för ett regisserat rabblande som ingen egentligen lyssnar på, eller bryr sig om.   

Att vinna en medalj kan ibland vara ganska tudelad. Men jag tjatar ju alltid om hur roligt och skönt det är att vinna en medalj, hur går då denna ekvation ihop? Sveriges damer visade häromdagen (med all rätt) upp sin oerhörda besvikelse efter sitt förlorade OS-guld. En normal person som aldrig varit uppe i dessa nivåer och tävlat, kan inte förstå denna extrema besvikelse som laget uppvisade. Det blev ju i alla fall ett OS-silver, och det är väl inte fy skam?

En medalj har alltid ett visst osynligt värde. Värdet sätts genom att prestera och vinna matcher oavsett idrott, och värdet ökar också i vad det är för tävling. Det största man kan vinna som idrottsman är ju ett OS, VM eller EM-guld. Man vill ju inte ha en medalj till skänks, dvs få en medalj utan att ha presterat. För då kan man lika gärna beställa en medalj i första bästa affär som säljer idrottspriser, och sedan hänga upp den på väggen. Nä, medaljen måste förtjänas genom sin idrottsliga prestation. Medaljen är bara en indikation för ens prestation, ett betyg, ett bevis.

Om fotbollslaget aldrig tidigare hade vunnit en OS-medalj, då hade inte besvikelsen varit lika stor. Förra olympiaden i Rio 2016 vann damlaget en silvermedalj, och detta år förlorade man ett guld. Första gången jag var i en mästerskapsfinal, då vann jag ett VM-silver trots min finalförlust. Två år senare gick jag min andra mästerskapsfinal i ett EM, ett EM som jag slutligen vann. Om jag hade förlorat den finalen, då hade jag gråtit lika mycket som Sveriges damer gjorde över mitt förlorade EM-guld. För har man väl fått smak på guldets sötma, då nöjer man sig inte med ett silver eller brons, utan då har man stegrat upp sina mål.  

Men ibland så kan faktiskt valören spela mindre roll, trots att personen tidigare vunnit ett guld i sin karriär. Har man som idrottsman genomgått tex en tuff skadeperiod som Sara Sjöström i simningen. Då helt plötsligt ändrar idrottsmannen sina medaljvärderingar, och kan helt plötsligt visa upp en oerhörd glädje för ett vunnit silver eller brons. Mycket handlar alltså om rådande omständigheter, och mående. En idrottsman är känslostyrd till hundra procent. Gymnasten Simone Biles från USA som varit totalt dominerande under många år, och som vunnit massvis av VM-guld och OS-guld tidigare i sin karriär. I år blev hon oerhört glad över ett vunnet brons i grenen bom. Glädjen var enorm, och värdet i den bronspengen var oersättlig, trots alla tidigare VM och OS-guld. Måendet för en idrottsman spelar alltså en viktig roll, och styr mångt och mycket värdet av en medalj.

Förlusten kommer alltid vara bitterljuv för Sveriges damlag. I alla fall för de spelare som fick inkassera sitt andra raka OS-silver. För dem som inte var med 2016, tror jag redan nu känner en enorm glädje över deras hemförda silverpeng. Deras besvikelse är inte lika stor, utan deras medalj innehar ett helt annat värde. En medalj har alltså ett osynligt värde som bara du själv kan relatera till och ingen annan. Även om ett guld är guld, så kan ibland även en bronspeng vara guld värd.      

Sveriges OS-äventyr är nu slut för brottarnas del. Tre brottare hade kvalificerat sig till detta OS (Alex Kessidis, Henna Johansson och Sofia Mattsson), och samtliga blev utslagna tidigt i turneringen. Sist ut var Sofia Mattsson, som nu skulle försöka sig på att försvara, eller uppgradera sin bronsmedalj från Rio 2016, vilket tyvärr inte blev fallet. Förlust i första matchen mot indiskan Vinesh, och ingen chans till återkval då Vinesh förlorade sin nästa match i ”kvarten” mot belarusiskan Kaladzinskaya. Närmst medaljmatch kom Henna Johansson med en vunnen match, men förlust i återkvalsmatchen i kampen om bronset.

Det betyder att brottarna kommer lämna detta OS utan någon medalj, vilket endast hänt tre gånger tidigare i den olympiska brottningshistorien. 1968 i México city, 1976 i Montreal och 2008 i Peking (Abrahamian vann där visserligen en bronspeng, men fråntogs senare sin placering pga. sin protest).

Medaljer kan aldrig beställas eller säkras upp på något sätt, men oavsett detta, så måste svensk brottning rannsaka sig själva efter detta resultat. Dels för att vi endast fick med tre brottare i både dam och herrklassen ger en viss markering på vart vi befinner oss i den internationella toppen. Sverige ligger efter, och vi har tappat mark till den yppersta toppen, det är bara att konstatera. Det finns givetvis en massa olika anledningar varför svensk brottning tappar, och varför Sverige får så få brottare med till ett OS. Men oavsett, så måste svensk brottning ta sig en funderare, och inte bara säga ”att nu måste vi hem och slicka såren och komma igen”.

Svensk brottning behöver ett tydligt ledarskap, och en tydlig filosofi. Idag finns alldeles för många personer som gissar sig till hur sporten ska bedrivas. Deras gissningar har blivit till en sanning, och där deras sanning sedan sprider sig genom hela brottarsverige. Brottning, och så även andra sporter, kräver oerhörd struktur och ren järnvilja. En brottare kan aldrig frånta sig den hårda och intensiva träning som måste till för att sedan kunna konkurrera mot internationellt motstånd. Det finns inga genvägar. Känns idag som att svensk brottning inte har någon egen brottningsfilosofi, utan vi bara ”höftar” och gissar oss till, och så lyssnar vi på dem personerna som skriker högst.

Tre OS-platser av tolv viktklasser (6 herr och 6 dam) är inget bra facit. Men som jag skrivit tidigare så är konkurrensen inom sporten oerhörd tuff. Men även om detta är ett faktum, så har Sverige kapacitet att vara bättre än så. Därför så hoppas jag att svensk brottning (både klubbar och förbund) tar till sig av den kritik som finns, och att man på något sätt tar sig samman och samlar sitt manskap för att hitta en strategi som fungerar. När man gjort detta, då finns där en uppsjö av hungriga framtida OS-kandidater som är beredda att göra allt för att lyckas. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Det krävs ”bara” ett tydligt ledarskap, ärlighet, samt ett hårt arbete. Tanken måste vara: ”vi är lika bra som dem, om inte bättre”.

Meningen har liksom etsat sig fast i mitt huvud, även om det snart har gått trettio år sedan den var aktuell. ”De måste väl vara kul för dig att åka till ett OS!” Första tanken som infann sig direkt efter den obehagligt jobbiga frågan var: är jag konstig på något sätt som inte känner den känslan som frågeställaren förväntar sig att jag ska känna, det vill säga att det ska vara fantastiskt kul? I sanningens namn så var det ju jäkligt kul precis när man fick beskedet om en OS-plats, eller rättare sagt, när man kvalade in. Känslan var obeskrivlig, och man liksom svävade på moln. ”Jag ska vara med i ett OS, så häftigt!”

Men ju närmre mästerskapet man kom, desto mer låg ångesten som ett mörkt täcke över en. I ärlighetens namn tänkte jag många gånger: ”är det bara jag som känner sådana här märkliga tankar?” Självklart så var jag ju inte ensam i dessa märkliga tankar, utan det var ett helt normalt ”OS-tillstånd” så många med mig kan relatera till. Simmaren och tillika den olympiske mästaren från Sydney-OS 2000 Lars Frölander, han skildrade samma olustiga känsla i OS-sändningen för någon dag sedan. Han beskrev känslan när man som simmare sitter i väntrummet innan start. Hans beskrev sina tankar som mörka, och där han tänkte för sig själv: ”varför utsätter jag mig för detta?” Han beskrev känslan som enormt ångestladdat. För just så är det med elitidrottare. En elitidrottare känner en viss typ av hat/kärlek till själva tävlandet, framförallt när man kommer upp i mästerskapsnivå, och tävlar i EM, VM eller OS. Jag tror, och som även Frölander sa, att om man inte känner den olustiga känslan, då är man inte engagerad eller laddad inför sin uppgift. För lika tung som en tanke kan vara inför ett mästerskap, lika lätt är den när man väl lyckas med sin prestation. Då finns bara ljus, och ingen koppling alls till några dystra funderingar. Men detta är idrott, och detta är en del av den idrottsliga charmen. Att bolla med dessa känslor är liksom hela poängen med idrottandet. Vissa klarar av det, med många hoppar av och väljer en annan väg än idrottens ojämna känslobana. En OS-resa blir antingen ljus, eller mörk. Om personen ifråga anser att resan var lite gråmulen, då har man missat hela poängen vad ett OS handlar om. Ett OS är ingen semesterresa, utan det är ett spel där man vill vinna medalj och göra bra ifrån sig, allt annat är bara lögn. I alla fall om du frågar mig. Men även om denna hat/kärlek är ständigt närvarande, så är denna känsla något som du med all säkerhet kommer sakna den dagen du slutar med din idrott. Mitt tips till dig är att ändå få till en njutning i allt denna känslomässiga berg o dalbana som idrotten trots allt besitter. För att tävla är fantastiskt kul, och nervositeten är en drivkraft och ett måste som ingår i hela tävlingskonceptet.  

Henna Johansson har nu gjort sitt intåg i Tokyo, i hennes nu tredje olympiastart. Vinst i första matchen mot tunisiskan Marwa Amri (poäng 5–1), men tyvärr förlust i ”kvarten” mot japanskan Kawai med siffrorna 2 – 10. Kawai gick sedan hela vägen fram till final, vilket innebar att Henna Johansson fick en chans till återkval, och då en möjlighet att nå en bronsmatch. Det blev dock även där en poängförlust (7 – 8) med minsta möjliga marginal mot ryskan Ovcharova. Äventyret är nu över för Henna Johansson, och i natt (natten till torsdag) träder hennes landslagskompis, Sofia Mattsson in i den olympiska brottningsarenan för att försvara sitt brons från 2016, eller kanske till och med uppgradera det till en guldmatch. Indiskan Vinesh står för motståndet i hennes första match, och som även är regerande VM-silvermedaljör i viktklassen. Vi håller våra tummar för en svensk brottarmedalj.                

När vi inom brottningssporten ska kommentera eller reflektera någon/några matcher så gör vi detta på ett mycket underligt tillvägagångsätt. Allt som oftast hör man – turken ska möta rumänen, och vinner rumänen möter han japanen, och sedan blir det japanen eller rumänen mot ryssen i finalen. Du hör själv vilket tråkigt och intetsägande sätt dessa brottare presenteras på. Finns ingen annan sport där deltagarna presenteras på detta undermåliga sätt. I andra sporter nämns utövarna med regelrätta namn, och sedan därefter med deras nationalitet. Den brottande turken har ett namn, och likaså rumänen. Som åskådare får man en helt annan bild om namnet uttalas, även om det inte alltid är med korrekt uttal. Brottarna/idrottsmännen får en identitet som de så väl förtjänar. Nä, vi har en förmåga att förminska sportens hjältar med dessa slarviga uttalanden. Gemene brottarentusiast måste ta sig i kragen och göra det bättre. Men framförallt dem som befinner sig i media (TV, radio eller andra forum), där måste det ske en förbättring. För om vi vill lyfta sporten, så krävs det mer noggrannhet från vår sida, och då kan vi alla fall börja med att namnge våra brottare (svensk som utländsk) på ett värdigt sätt.

Det blev tyvärr endast en match för Sveriges enda manliga OS-brottare, Alex Kessidis. Azeren Huseynov blev för svår, och med knappast möjliga marginal vann slutligen regerande europamästaren Huseynov med siffrorna 1 – 1 (vinst eftersom Huseynov tog sista poängen). Detta är den olympiska spelens baksida, och den otäcka känsla som drabbar de flesta deltagarna, nämligen att bli utslagen och medaljlös. Nu gäller det för Kessidis att tänka om, och fortsätta sin satsning mot nya medaljer. Det går liksom inte att fastna i detta, utan nya tag måste utformas, och nya mål måste ritas upp i ens inre tankar.

Natten mot tisdag är det då dags för en av Sveriges två kvinnliga brottare att äntra den olympiska brottarmattan, Henna Johansson. Henna som är en av svensk dambrottnings stora stjärnor, med b.la. ett EM-guld från 2012 gör nu sin tredje olympiad. Hon möter regerande bronsmedaljören från Rio (58 kilo) tunisiskan Marwa Amri nu i viktklass 62 kilo. Kan hända att det blir Henna Johansson som vinner Sveriges första dam-guld, vem vet? Dam-brottningen gjorde sin entré först vid olympiaden i Athen 2004.

Sveriges andra kvinnliga brottare, den regerande bronsmedaljören, Sofia Mattson, hon träder in natten till torsdag.