Månad: juli 2021

Bloggen tar lite semester. Tillbaka igen vecka 31

Ha en fortsatt fin sommar!

Varför slåss vissa människor? Varför vill en del människor skapa bråk? Varför väljer en del ungdomar att följa en kriminell bana?

Svåra frågor som oftast resulterar i en massa olika svar. Det finns givetvis inte bara ett alternativ som är rätt och riktig, utan där finns en ström olika anledningar. Men allt börjar med ett litet barn. Barn väljer inte sina föräldrar eller uppväxtmiljö. Barn blir ”tilldelad en eller två föräldrar, där sedan föräldrarnas värderingar sätter riktlinjen för hur livet sedan ska bemötas. Barn ärver föräldrarnas syn på människovärde, respekt gentemot andra människor, livsstil, språk och en massa andra egenskaper. När barnen sedan växer upp, kan föräldrarnas syn och värderingar fortskrida och planteras vidare, eller rentav brytas och omvandlas där barnen istället väljer ett helt annat syn- och levnadssätt som vuxen.

Om inte föräldrarna är den drivande kraften finns det stor risk/chans att det blir den närmsta kompiskretsen som kommer bli den troliga förebilden. Alla barn, alla ungdomar vill få beröm/bekräftelse på ett eller annat vis. Brist på positiv bekräftelse i hemmet kan i vissa fall te sig så långt att den istället söks inom en kriminell miljö. Där får barnen/ungdomarna en identitet och en plats som gör att de blir sedda. Kompismiljön har därför en stor betydelse i barnens uppväxt. Barn som hamnar snett i början av sin ungdom, kan oftast dra sig ur den negativa kompismiljön innan det är för sent. En del stannar kvar och utvecklar sin kriminella ådra fram i vuxen ålder. Istället för en dröm, blir livet en mardröm för dem som väljer att stanna kvar i det kriminella.

Barn som växer upp i en dysfunktionell tillvaro med föräldrar som inte tar ansvar, uppväxtmiljö som ständigt innehåller bråk, skrik och våld, kompisar som vill fel saker, negativa förebilder o.s.v., dessa barn blir givetvis negativt påverkade. Därför har idrottsrörelsen en extra stor positiv påverkan för dessa barns utsatthet. Många barn har blivit räddade av sin idrott. Ett hem som varit fyllt av tråkigheter och med en negativ omgivning, har stundtals kunnat bytas ut till en frisk och sund tillvaro när dessa barn besökt idrottens kretsar. Barnen/ungdomarna har fått en scen där bekräftelse får en helt annan innebörd. Barnen har blivit sedda på ett sunt vis. Livssyn och värderingar ändras, och helt plötsligt vill barnen/ungdomarna bryta sig loss och byta livsstil. Man vill inte längre vara ett jagat byte, utan man vill vara fri. Föreningslivet har fostrat många barn, där ledare, tränare och andra vuxna blivit många barns förebilder.   

Därför måste politiker ta sitt ansvar och satsa ännu mer på idrottsrörelsen. Föreningar/idrotter måste få mer stöd och hjälp, och inte enbart förlita sig på idrottens ideella krafter. Epoken är förbi när varje förening hade ett flertal ideella krafter som ställde upp och hjälpte till i vått och torrt. Föreningsmänniskorna börjar sakta men säker försvinna bort (ett fåtal finns kvar), därför behöver idrottssverige se över och hitta andra nya lösningar. Idrotten behöver personal/förebilder som kan ta sig an alla barn/ungdomar som söker sig till stadens alla aktiviteter. Vi kan inte längre förlita oss på att någon förälder ska ta på sig ansvaret och ”bära” upp dessa föreningar år ut och år in, och dessutom obetalt. Idrotten måste professionaliseras. Idrotten måste hitta långvariga alternativ som håller, och inte en massa projekt där slutresultatet många gånger blir lika med noll.

Idrotten kan rädda fler barn innan det är för sent. Idrottsrörelsen måste vara först med att rekrytera dessa barn, och inte låta negativa konstellationer hinna före. Så vakna upp politiker, makthavare, förtroendevalda, företagare och alla andra som sitter på dessa ansvarsstolar, det är nu dags att hitta nya moderna vägar i idrottens tecken.

En ung människas idrottsresa har nu tagit sig sin början. En dröm har blivit till en sanning, och den ska snart förverkligas. En dröm om att få bära landets färger och med det hedrande namnet på ryggen – Sverige. Känslan över av att vara utvald, och dessutom vara hundra procent förtjänt av den åtråvärda platsen, den känslan är makalös. Att vara den enda som får delta från ens eget land, i sin viktklass, den tanken är enorm och går egentligen inte att beskriva.

Grabben är engagerad, träningsvillig, ambitiös, ja det finns så många ord som jag skulle kunna överösa honom med, men jag väljer ett enda ord – enastående. Hans första dröm har nu blivit besannad, att bli uttagen till sitt första internationella mästerskap. Ett mästerskap för ungdomar som i framtiden kommer uppgraderas till junior, och slutligen senior. Hans väg är utstakad. Hans beslutsamhet har tagit dit honom där han är idag, och han kommer aldrig ge upp sina drömmar förrän han har uppnått dem. Som min tränare en gång sa till mig – ”Jörgen, vill man ta en medalj, så gör man det”. Även denna grabb vill så otroligt mycket.

Mästerskapet går av stapeln i ett annat land. Han är taggad, han är orädd och han är förberedd. Han är inte bara fysiskt stark, fysiskt tränad, utan han innehar en mental styrka som få unga idrottsutövare besitter. Han går sin egna väg, han följer sina egna beslut. Ingen får komma in i hans sfär, såvida han inte ber om det. Han är säkerheten själv.

Tävlingen nalkas snart. Det kommer bli möten mot ryssar, bulgarer, uzbeker, amerikanare, ungrare och ett flertal andra nationer. Tävlingen börjar redan vid själva invägningen. Alla ska där mötas för första gången, i alla fall se varandra i ögonen. Redan där börjar den mentala matchen. Vem har självförtroendet att möta sina motståndare med rätt blick, rätt kroppsspråk och rätt attityd. Balansen är inte helt lätt att hitta, men grabben har det i sig. Han vet exakt hur mycket, och hur lite han ska agera innan tävling. Han kommer inte luras av någon i denna invägningsceremoni.

Tävlingsdags, lottning och flyt med allt runt omkring. Allt kan man inte påverka själv, men man kan minimera riskerna. Oavsett vem han möter i sin första match, så kommer han vara beredd. Självklart kommer där finnas en nervositet, men den kommer med all sannolikhet förvandlas till något positivt. Det gäller att komma in i tävlingen. Första matchen är oerhört viktig. Den sätter kursen på hur hela tävlingen ska gestalta sig. Men som sagt, det gäller att inte ”fastna” i tankar, domslut, ledare som vrålar, ledare som gör allt för att påverka domare eller dig negativt, utan det gäller att vara skärpt. Inte stressa iväg, och inte tänka för långt fram. En gammal klyscha är att ta en match i taget, och den klyschan stämmer mer än väl. Ens liv sträcker sig fram till den match som man har framför sig, och inte längre. För att nå tex en ren final måste man ta sig igenom en massa andra finaler. Först sextondelsfinal, åttondels, kvarts och sedan semifinal. Alla dessa matcher har lika mycket värde. Värdet höjs visserligen efter varje match, men varje match, varje motståndare ska mötas med största respekt.

Många kommer följa dig genom ditt första mästerskap. Många hyllar dig, och många ger dig kraft. Låt inte de negativa krafterna få störa dig. För även om människor vill dig väl, så kan de ibland uttala sig slarvigt kring dig, din brottning och dina prestationer. Låt inte dessa slarviga uttalanden få något fäste på dig, utan vänd allt till din fördel.

Som sagt vi är många som tror på dig. Oavsett om det blir guld, silver, brons eller ingen placering alls, så står jag och många med mig bakom dig i din satsning. Att vi i klubben får följa dig, vägleda dig, och att vi får vara delaktig i dina drömmar och mål, är en ren och skär ynnest. Du är en förebild som påverkar många andra med din vilja och din höga målsättning. Du har nu chansen, men glöm inte att du kommer få fler chanser i ditt framtida idrottsliv. Hugo Baff – din resa har nu börjat.

För någon vecka sedan stötte jag på en av brottarklubbens tidigare adepter. Han var på väg hem från skolan. Just denna termin hade han slutat hos oss, just för att hans föräldrar tyckte att vi tränade för lite, dvs vi hade för få träningstillfälle att erbjuda under veckorna. Killen är tio år gammal, och vi som förening erbjuder träning två dagar i veckan för den åldersgruppen. Att införa elitträning för barn, tycker inte vi som förening känns lämpligt, utan det är något som kommer senare med åldern. Trötta ut, och köra på för hårt i allt för tidig ålder är både skadligt, och väldigt fel (tycker vi).

När jag mötte honom säger jag givetvis hej och ställer frågan hur det är med honom. Det första han säger, utan att säga hej, är att han tränar fem dagar i veckan i sin ”nygamla” idrott. Inget hej, utan bara en tidsangivelse på hur mycket han tränar. Det enda jag svarar och frågar tillbaka är om han saknar oss och sina kompisar inom brottningen. Jag fick som svar ett direkt ja. Tiden, antalet timmar är oerhört viktigt för många.

Jag blir arg, ledsen, och väldigt orolig när föräldrar sätter upp villkoren på hur mycket ett barn ska träna. Även om vissa föräldrar själv haft en bakgrund från idrottens värld, så kan jag ändå bli orolig över deras tänk gällande barnidrott. Många sporter idag, tröttar ut barnen pga. att klubbarna/sporterna erbjuder (tvingar) det unga utövarna träningstillfällen allt för ofta, vilket gör att barnen börjar elitidrotta i alldeles för tidig ålder. Klubbarna/sporterna undrar därefter varför barnen/ungdomarna sedan slutar vid 15 – 16 års ålder. Svaret är ganska enkelt, för att barnen är slutkörda helt enkelt.

Idrott ska vara lustfyllt. Elitidrott kommer med åren. Låt barnen få träna och hitta sin egna kreativa ådra, och där glädjen ska vara det primära. Visst, det ska vara disciplinerat och strukturerat, men inte träning för många gånger i veckan i klubbens regi. Barnen kan/ska (i bästa fall) absolut röra på sig varje dag på olika sätt, men inte med riktad träning från en och samma sport. Låt barnen få testa på en massa saker, innan det övergår till specialisering i deras respektive idrott.

Den legendariska brottaren Janne Karlsson som var flerfaldig medaljör i både EM, VM och OS under 60–70-talen sa en väldigt klok grej. Noterbart är att Karlsson var aktiv under många år. När han var nästan fyrtio år gammal, vann han sitt sista SM-guld (sitt 28:e). Han sa följande mening i slutet av sin karriär: ” Eftersom jag gjorde tävlingsdebut så sent som vid fjorton års ålder, så brände jag inte ut min kropp som ungdom”. Även om det är över fyrtio år sedan som Janne Karlsson var i ropet, så tror jag ändå att denna mening är lika aktuell nu, som då. För många sporter bränner ut sina barn i allt för tidig ålder, vilket är en sanning och inte ett eget påhitt.

När det egna drivet och viljan eskalerar när de är i fjorton – femton års ålder, då är det på riktigt, och då kan det bli något riktigt bra. Drivet, glädjen måste finnas där när väl den tuffa ungdomsperioden börjar närma sig. Vi måste ta ansvar och vara försiktiga med att träna/matcha barnen för hårt när de är i åldern 7 – 12 år. Allt har sin tid, och därför vill jag förmedla en rad som ofta återkommer i mina texter: ”skynda långsamt”. Den är alltid lika aktuell, och framförallt väldigt hälsosam. Barn ska ha kul, och lära sig att hitta sin egna glädje. Inte en glädje som gör andra glada, dvs klubb, föräldrar eller andra närstående. Nä, glädjen måste komma inifrån de själva. Janne Karlsson är ett lysande exempel som lyckades med att förhålla sig till meningen: skynda långsamt. Det blev en lång och framgångsrik karriär, med medaljer i alla valörer, vilket med all säkerhet kan härledas till de två ovannämnda orden.

Man ska aldrig ge upp. Även om målen inte nås precis när man själv vill, så ska man ändå aldrig ge upp sina drömmar. En dröm behöver inte alltid vara individuell, utan drömmar kan ”jagas” tillsammans, och då givetvis enskilt, olika gruppkonstellationer, som land etc. När jag var aktiv under 80 – 90-talet i landslaget, då var det största och bästa länderna som nu, dvs de östeuropeiska länderna som dominerade världsbrottningen. Ryssland, eller Sovjetunionen som det hette på den tiden, var givetvis de land som var mest framgångsrikt, vilket det fortfarande är idag fast då under nationsnamnet Ryssland. Går vi tillbaka innan 50-talet, så var det Sverige som var topp tre i att dominera många av världens viktklasser. Framförallt i den grekromerska stilen.

Ett land som var en ”pytteliten” brottarnation när jag var aktiv, och dessförinnan var vårt grannland Danmark. Av mästerskapens tio viktklasser så var det kanske en, eller två danska brottare som deltog på ett EM, VM eller OS. En av dem kanske hade en chans att bli topp tio (om han hade tur i lottningen), och hans landsman var oftast med för att se och lära. Det var inte många matcher som de vann, utan allt som oftast max en. Man får gå hela vägen tillbaka till 20–30-talet för att hitta några danska medaljer, med undantag för enstaka medaljer under 40 och 60-talet. Rent historiskt var det alltså väldigt tunnsått med danska mästerskapsmedaljer. Under 70, 80 och 90-talen fanns där inte en enda dansk brottare som vann någon medalj. Danmarks status var under dessa årtionden väldigt obefintligt när det gällde framskjutna placeringar. Man tyckte faktiskt lite synd om våra danska vänner som aldrig lyckades vinna några placeringar. Men våra ”grannbrottare” var alltid med oss under dessa turneringar, och stod oss svenska brottare alltid väldigt nära. När vi svenskar vann någon medalj (var oftast en till två medaljer per mästerskap), så var våra danska vänner alltid med och hejade och stöttade oss. Det var liksom våra lagkamrater, även om deras overaller var röda och vita.

Men någonting hände år 2005 när Mark O Madsen vann ett VM-silver i Budapest. Danmark växlade upp, och slutligen så ändrades deras ”pyttestatus” till ett land att räkna med. Mark O Madsen vann sedan ett flertal medaljer till, där även bröderna Nyblom anslöt med fina placeringar, samt andra danska brottare som helt plötsligt började vinna matcher mot ”stornationerna”. 2019 fick Danmark då äntligen en mästare när Rajbek Bisultanov vann EM i Bukarest 2019. Idag är Danmarks ”brottarstatus” helt annan. Allt som oftast har de alltid någon/några brottare som blandar sig i topp sex placeringar när det drar ihop sig till EM, VM eller OS. De behöver inte hålla sig vid utkanten längre, utan de har fått en plats i brottningens ”finrum”. Danmark började ta plats, och istället för att vara glad för att endast delta, blev nu målen istället: ”vinna medaljer!”

En brottare, ett namn och en medalj. Mer behövdes inte för att lyfta dansk brottning, och därmed ge andra kommande landsmän verktyg för att nå medaljens sötma. Det finns givetvis många andra krafter (förutom Madsens medaljer), som lyft dansk brottning. Hatten av Danmark för ert fina arbete.

En sann klyscha heter ”fånga dagen”. En del bevarar textraden på väggar, skyltar, ja lite varstans, där budskapet är menat: ta hand om dig, och livet. Även om det låter fånigt att man ska fånga dagen, eller carpe diem som det så fint heter, så finns där en viss sanning som man inte kan blunda för, oavsett vad man tycker om meningen. Att fånga livets små, som stora stunder. Man kan inte stanna tiden, men man kan ta tillvara på livets goda genom att stanna upp, och tänka efter (ibland). Jag brukar säga allt som oftast till vår yngre dotter att hon inte ska längta till allt. För när man väl bara längtar till en massa saker, ja då rinner en massa andra härliga stunder förbi, bara för att man längtar så in i norden till just en enda grej. Men, det är ju såklart skillnad på barn och vuxnas tankesätt, vilket det ska vara. När vi blir vuxna börjar vi förstå tidens gång på ett helt annat sätt, och inser att livet inte varar för evigt. Jag minns själv när jag som barn började längta till julafton redan i augustimånad (till och med tidigare), vilket idag känns helt befängt.

Men jag tror att vi alla till mans (barn som vuxna), ibland mår bra av att fånga de små ögonblicken lite mer än vad vi gör. I stort sett varje morgon under min semester sitter jag ute på gården och äter mina två mackor, dricker kaffe och läser min morgontidning. Detta gör jag efter mitt obligatoriska träningspass på Kockums fritid som startar klockan 06.00 och varar fram till 07.00 (det är jag själv som sätter tiden). 07.15 sitter jag på vår fina innergård och avnjuter mitt kaffe och läser min (omoderna) papperstidning. Jag tar in all energi jag kan i form av fågelkvitter, insekter som susar förbi och små ljud inifrån husets alla lägenheter. Solljuset och värmen fångar jag in i mitt innersta, för att bevara detta till hösten och vinterns mörka dagar. Alla känslor och intryck bevarar jag i ett ”skafferi” som finns inom mig. Tidningen inläses utan stress medan jag då och då tar en slurk kaffe. Detta är ett av mina många ”fånga stunden” ögonblick i mitt liv.    

När man var ung aktiv idrottsman, så glömde man oftast bort att ”fånga” livets små stunder. Det var full fart från början till slut. Men någonstans i denna stress har man ändå omedvetet gripit tag i många känslor som doft, smak och syn, trots att man inte tänkte på det där och då. För jag minns klart och tydligt hur det doftade när vi landade i vilket land det nu var, för att tävla. Jag kan komma ihåg den varma luften som kom emot en när man hoppade av planet, och den varma doften som blandade sig med bränsledoft från flygplatsens flygmaskiner. Den lilla transferresan i det berörda landets flygplats har idag blivit till något positivt, som man kommer ihåg när alla sinnen är vidöppna och mottagliga. Dofter som blandade sig med den oerhörda anspänning som man där och då levde med.

Bilden när man kom till tävlingsarenan. Man kikade in och såg ut över den stora hallen där mattorna låg utplacerade. Ibland var det riktigt fint utformat, andra gånger raka motsatsen. Synen/känslan när man kom till träningshallen för att göra den sista träningen innan invägning. Doften från träningshallen som på den tiden antingen gav en kraft, eller gjorde en svag. Allt handlade om vilket humör man befann sig i. Vilken känsla kroppen hade för just det tillfället. Men dessa dofter och syner är något som man idag kommer ihåg och minns som endast positiva, vilket det givetvis inte alltid var.  

 

Pallkänslan. När ens namn ropades upp på arrangörslandets språk, och därefter på knackig engelska, är idag ljuv musik som man minns som något oerhört vackert. Steget upp, och pallarnas olikheter som man hade turen att få uppleva ex antal gånger. Känslan när man fick medaljen runt ens hals, och när man väl kände på den med handen för att säkerställa tyngden och medaljens omkrets och form.

Att fånga ögonblicket/tiden när allt flyter på i sin sport. Att bevara känslan så att den följer med match efter match. Man vill inte tappa greppet, utan känslan ska vara intakt hela tiden. Den är svår, men det går. Det krävs träning och åter träning mentalt för att inte ramla ner i det djupa hålet.

Så ta vara på livets olika stunder, ögonblick och skeende. Bevara dessa stunder och förvara dem väl i ditt minne. Om det så är kaffekoppen på morgonen, eller steget upp på en prispall, så är värdet av dem lika mycket värda. I alla fall om du frågar mig.

Jag minns fortfarande känslan och längtan när man som ung idrottsman tränade för att nå de stora framgångarna. Även om det nu är många år sedan som man var där, så känns det ändå inte alltför avlägset. Kan ha att göra med att jag sedan sju-års ålder aldrig släppt kontakten med min idrott. Först aktiv, sedan tränare/ledare, och nu sedan sju år tillbaka föreningskonsulent/tränare/ledare i Limhamns BK. Det har blivit som ett kretslopp. Jag får idag följa andras ögon i deras längtan efter idrottsliga framgångar. Det är en ynnest att få vara med dessa unga idrottare i deras resa mot deras drömmar.

För efter alla dessa år kan jag se vilka ögon som har det där lilla extra. Inte så lite heller, utan det är ögon som brinner av kreativitet och drömmar, och som verkligen ska besannas. Där finns liksom inga ”om”, utan bara ”när”, och just där är skillnaden som störst mellan våra unga utövare. För många säger att de satsar. En satsning betyder hård träning oavsett väder, tidpunkt, relationer, födelsedagar, kompisar, semestrar, dvs total hängivenhet där satsningen går före allt annat. Många har svårt för att vara just totalt hängiven. Det handlar inte om att räkna timmar och dagar som man tränar, utan det handlar om att när man tränar, så är det fullt ut. Varje moment, varje rörelse görs med största noggrannhet. Fusk finns inte på kartan, utan allt ska vara äkta vara så att man är väl förberedd när man väl ska möta sina mål.

Att träna efter dessa mått är en balans på en skör tråd. Det finns ingen säkerhet eller livlina, utan allt måste göras utan skyddsutrustning. Det går inte att både ha livrem och hängslen, utan man måste våga i sin satsning. Det finns inga garantier fastän man lägger ner tid och själ på sin idrott. Det är just de som är lite av charmen att satsa på sin idrott, nämligen att man inte kan förbeställa någonting. Det finns utbildningar som utbildar dig till läkare, rörläggare, svetsare, jurister och mycket annat, men en utbildning för att vinna garanterade medaljer finns inte. En verkligt satsande idrottare kastar sig rakt ut mellan topparna utan någon fallskärm. Just där är skillnaden mellan att satsa fullt ut, eller att bara ”satsa”.

Jag ser dessa ögon. Jag följer dessa ögon. Det är häftigt att se så här från åskådarplats. Att se en person som brinner fullt ut, och som verkligen vill, och framförallt se och följa det verkliga jobbet. Där finns inga livlinor i form av tveksamheter eller undanflykter, utan allt är på riktigt. En satsning på sin idrott har en tendens att smitta av sig till sin omgivning. Den är inte alltför lätt att få sitt fäste, men där finns en chans. För när omgivningen får se och uppleva vad som händer när engagemanget och viljan är så stark, då finns där en tendens att andra vill ta efter och göra likadant. Det är svårt, och inte alla orkar/vill lägga ner all den tid som det innefattar.

Men det är speciellt att se blicken som jagar, blicken som längtar och blicken som aldrig ger upp.  

Amerikanska idrottare är för mig bilden av en idrottsman som tror på sig själv i alla lägen. Finns inga tveksamheter, eller den minsta antydning på att han ska misslyckas. Och slutligen så står han där med armen upp i luften som ett bevis på att han blivit världsmästare, trots att han egentligen inte är bäst, eller?

Kan man generalisera en hel nation när det gäller känslor och livsinställning? I viss mån, ja! En amerikansk idrottare tror på sig själv till ett hundra procent när det väl gäller, oavsett erfarenhet eller tidigare meriter. Jag har sett det på nära håll, och det är oerhört häftig och se. Framförallt så är det just amerikanare som detta sticker ut lite extra när det handlar om att leverera resultat, även när de befinner sig i underläge när det gäller idrott. Att våga ta för sig, fastän man möter motståndare som är bättre både tekniskt, och meritmässigt.    

Året är 1985. Den omeriterade amerikanen Michael Houck tävlar i den tuffa 90 kgs klassen under VM i Kolbotn, Norge. Bara toppnamn finns med. Det finns ett flertal tidigare mästare i viktklassen. Michael Houck har inga meriter eller medaljer att skryta med. Istället för att ”krypa” ihop och tycka att alla andra är stora och starka, så väljer han istället en väg att tro på sig själv, och sina kunskaper. Oavsett vem han ska möta, så tänker han möta dessa meriterade motståndare med vilja och ett gott självförtroende. Han slås inte ned av att möta mer rutinerade motståndare, utan istället ger det honom mer kraft att visa ”att även han kan”.

En av det tidigare mästarna som får känna på amerikanens viljestyrka är vår egen världsstjärna Frank Andersson. Det blir givetvis en tajt match som amerikanen slutligen vinner med knappa poäng. Efter ett flertal matcher i gruppen, är han plötsligt i VM-final mot den beryktade ryssen Igor Kanygin. Även den matchen blir en stram tillställning. Houck bestämmer tidigt utgången av denna finalmatch. Efter nästan fulltid blir ryssen diskvalificerad (reglerna på den tiden), och Houck kan då sträcka armarna ovanför sitt huvud och säga till sig själv och alla andra, ”Jag gjorde det, jag är världsmästare!”

Detta blev den ”enda” VM-medaljen som amerikanen hemförde under sin karriär, och det räckte mer än väl. För vid just detta tillfälle trodde han på sig själv till hundra procent. Med hjälp av självförtroendets fenomenala kraft som han plockade fram för snart fyrtio år sedan, så kan han alltid titulera sig världsmästare i brottning. Han bevisade med amerikansk viljestyrka att även han kunde. Den viljestyrkan som Houck uppvisade tror jag ligger lite i generna hos amerikanska idrottsmän/kvinnor över lag. Att även om du inte är bäst, så spela att du är det. För Houck räckte det hela vägen fram till ett VM-guld.