Att erövra eller bli tilldelad ett pris – är glädjen densamma?
Bilderna ovan skiljer 29 år mellan varandra. Om man gör en snabb bedömning av själva bildkvalitén, kan man nästan tro att det är 100 år. För någon vecka sedan blev Bogdan Kourinnoi vald till Sveriges bästa brottare för det gångna året, 2020. Bogdan som slog igenom på riktigt de året då han både blev svensk mästare (på Limhamn faktiskt), och även så bronsmedaljör på EM. Bogdan är en brottare som man följt från tidig ålder då han många gånger tävlade mot mina ”gamla” adepter från Marsvinsholms-tiden, Simon Skoglund och Jonathan Jersgren. Man såg att Bogdan redan då tog sporten på allvar. Han ville lyckas, vilket han gjorde med bravur.
Hans EM-brons är stort, och för den fina meriten blev han tilldelad det finaste priset man kan få som svensk brottare, Ivars guldsko. Ivars guldsko är ett vandringspris som delats ut sedan tidigt 80-tal, där brottare som Frank Andersson, Roger Tallroth, Tomas Johansson m.fl. erhållit denna prestigefyllda sko för deras respektive insatser. Ivars guldsko kommer från legendaren Ivar Johansson som b.la. vann dubbla OS-guld vid olympiaden 1932 i Los Angeles, då han vann både den grek. romerska, och den fria stilens turnering. En stor bedrift, och väldigt svårslaget. Han vann även OS-guld 1936, och ett flertal EM-guld under sin karriär (fanns inte VM på den tiden). Han var en stor mästerbrottare under denna epok.
Jag själv blev tilldelad detta fina pris för ganska exakt 29 år sedan. 1992 på Malmö Stadion var det presskonferens i den gamla stadionbaren. Jag skulle få guldskon vilket jag på den tiden inte tyckte var något sådär jättemärkvärdigt. Att bli tilldelad ett pris, utan att prestera, tyckte man var lite sisådär när man var strax över tjugo år och tävlande i högsta elit. Men jag hade ju egentligen presterat, även om det var året innan då jag vann VM-silver i Bulgarien. Men man tänkte inte så i den åldern, utan man kände väl bara inte riktig glädje av en sådan utmärkelse som man fick i efterhand. Fullständig eufori som aktiv var matcher, vinster och därefter medalj. Känslan var då att man erövrade sina medaljer på riktigt. Men oavsett vad jag kände där och då, så var det dags att ta emot denna prestigefyllda guldsko. Överlämningen skulle ske i periodvilan inför tusentals åskådare i en fotbollsmatch mellan MFF och IFK Göteborg. Jag minns inte exakt hur många åskådare som befann sig på stadion, men det hördes och det kändes, och jag vet att åskådarna ropade mitt namn i kör till applådernas höga toner.
Det jag vill säga med denna text, är att en tilldelad utmärkelse på den tiden har idag ett helt annat värde. Nu i efterhand känner man en helt annan stolthet över denna förgyllda brottarsko. Jag tror att det är så med många saker i livet, att värdet inte uppskattas förrän i efterhand. Idag känner jag mig enormt hedrad över att jag innehaft titeln: Årets svenska brottare. Jag är säker på att även Bogdan kommer värdera skon än mer på ålderns höst, även om det i nuläget för hans del endast är mästerskapsmedaljer som är första prio. Saker och ting förändras med åren, som tex att tilldelade medaljer/utmärkelser slutligen får samma värde som det en gång erövrade medaljerna.