Månad: april 2021

Det har nu gått över ett år sedan jag var iväg som ledare på en brottartävling. I vanliga fall brukar det bli ett par tävlingar i månaden, från södra Skåne upp till norra Sverige. Tidiga lördagsmorgnar med att åka iväg till olika delar i landet. Sedan 1976 har jag i stort sett varit ute på tävling i någon form ungefär varannan helg då brottningen kom in i mitt liv. Det började med min aktiva karriär som sträckte sig från 1976, fram till 2003 – 04, och därefter som ledare/tränare från 2004. Många brottningshelger har det blivit under 45 års tid, och nu sedan i februari 2020 helt tyst. En märklig, och nästan kuslig känsla. Visst, man har fått stanna upp och tänka till, men jag kan säga på rak arm att jag saknar tävlingsdelen något enormt.

Nu är ju inte min längtan till tävling som aktiv brottare, utan den delen är förbi sedan länge, utan jag saknar tävlingar där man får följa nya unga brottare mot sina respektive mål. Det är stort och väldigt inspirerande att få vara en del i en annan människas idrottsliv och karriär. Att få följa upp, och ge tips och råd och därefter se utvecklingen i deras idrottsliv. Våra unga idrottare behöver tävlingsmomentet, och inte bara vi brottare. Vi kan träna och hitta på en massa olika saker, men vi behöver ”kvittot” på all den träning som grabbarna och tjejerna lägger ner varje vecka. ”Kvittot” är nu på paus sedan ett år tillbaka, och alla idrottare känner sig vilsna och tänker: Hur bra är jag egentligen?

Alla idrottare behöver tävlingen som en måttstock. Viljan och tålamodet börjar tyvärr falna hos en del, och jag med många hoppas verkligen att hösten startar upp såsom den brukar göra under normaltillstånd, dvs med tävling varannan helg. Vi behöver höra visselsignalerna från domarna, mötena, förväntningarna, oron, glädjen och en massa andra tillstånd som förknippas med just tävling. Även om tävling ibland kan kännas jobbigt och otäckt för de flesta av oss, så vill vi ändå inte vara utan den. Att mäta sig med andra, och se vad man kan åstadkomma då man tränar vecka efter vecka. Att uppleva och hitta känslan, den känslan som man bara själv kan beskriva. Jag vill se kast, kamp, frustration, segrar, förluster, tårar och glädje. Allt detta som varit min vardag de senaste fyrtiofem åren. Jag har bilderna klart i mitt huvud. Till och med känslan.

Men förhoppningsvis står jag snart där igen med min kopp kaffe, och ser på när adepterna värmer upp inför sina matcher. En massa ögon som lyser av självförtroende och vilja. Ingen aggressivitet, utan bara en fast beslutsamhet. Att se brottare/idrottare som tror på sig själva och sitt kunnande, det är en häftig upplevelse. Jag brukar säga att man ska knäcka den berömda koden. Givetvis finns det olika faser i detta ”kodsystem”, men just när någon knäckt koden gällande den mentala styrkan, då är det verkligen på riktigt. Det är inte svårt att vinna matcher med sin fysik, utan det svåra är att vinna genom att vara mentalt mycket starkare. När en brottare har nått den delen, och förstått att den mentala biten är ett måste för att nå den absoluta toppen, då finns inga hinder på deras idrottsliga väg.

Nä, nu hoppas vi verkligen att hösten bjuder på nya friska utmaningar. Att världen nu åter öppnas upp. Att vaccineringarna når en topp så att alla kan åter röra sig fritt i samhället. Det vanliga livet är oerhört efterlängtat, och troligen så möts vi till hösten igen med varsin kopp kaffe, bland en massa ”hungriga” killar och tjejer som vill mäta sina krafter igen i de vi kallar för tävling.   

Allt handlar inte bara om idrott, bara för att det just är idrott. Hängde ni med, eller? De flesta inom idrotten gör avtryck på själva idrottsbanan, mattan, planen, rinken, bassängen, ja vi kan nämna hur många ställen som helst som är förknippat med idrott. All publicitet går till de idrottande artisterna, medan andra får inta en mer defensiv roll i det idrottsliga rampljuset av medaljer och bekräftelse. Människor som valt att arbeta och verka utanför idrottens bubbla. Dessa personer har en ack så viktig roll för oss alla involverade, och för hela idrottsrörelsen. Alla syns inte med medaljer runt halsen, utan vissa har sin plats bakom ”kameran”. Dessa personer som jobbar där bakom är guld värda, och så viktiga.

En som har haft, och som fortfarande spelar en stor och viktig roll är professorn och antidoping-generalen Arne Ljungqvist. Härförleden fyllde han otroliga 90 år, och är fortfarande aktiv med sitt arbete. Hans betydelsefulla roll är ett måste för att idrotten ska kunna fortsätta verka. En idrott som står för sundhet, ärlighet och rättvisa. Arne Ljungqvist är för mig sinnebilden av idrottslig rättvisa. Utan hans arbete hade hela idrottsrörelsen kollapsat, och därmed tappat hela sin ideologi. Hans arbete är som sagt ett måste för att idrotten ska kunna vara kvar i vårt samhälle, och då förknippas med en sund livsstil på alla sätt och vis. Genom alla hans år i idrottens tjänst, har han med många sett till att många fuskare blivit avslöjade. Idrottare som fått en massa bekräftelse och beröm, har via Ljungqvists team blivit ertappade som stora fuskare.

Kontrollen för doping får aldrig släppas fri. Tänk om det mot förmodan skulle komma fram krafter i framtiden som säger att alla medel ska vara tillåtna inom idrottens värld. Den starkaste, den snabbaste och den uthålligaste ska plockas fram med hjälp av manipulation och alla slags medel. Inga restriktioner, inga förbud eller kontroller, utan en laglös idrott ska avgöra vem som är bäst. Tyvärr finns det krafter som tycker just så, och den världen skulle inte jag vilja vara delaktig i.

Tyvärr finns där ingen möjlighet att haffa alla idrottsliga brottslingar. Jo, jag vill kalla alla dopade idrottsmän/kvinnor för brottslingar. Jag tycker personligen att man gör ett grovt övertramp, när man väljer att dopa sig på ett eller annat sätt för att skaffa sig fördelar och stora framgångar. Tänk så många gånger vi har hört olika historier när idrottare blivit avslöjade, och att personen ifråga inte visste någonting. Alltid samma story och förfarande. Finns ingen avslöjad idrottare som sagt på direkten när dom åkt fast ”jag erkänner, det var jag!”. Utan alltid först en lång följetong av lögnaktiga påståenden. En tid senare, kommer sanningen oftast fram. Först ska dom odugligförklara alla som arbetar mot doping om att dom har fel, för att sedan krypa till korset och avslöja hur det egentligen gått tillväga med sitt fusk.

Helt övertygad om att det idag finns både svenska och utländska idrottare som aldrig blivit avslöjade. På något sätt har dom kunnat nästla sig undan, och klarat sig från att bli upptäckta. Men jag tror ändå att dessa icke upptäckta fuskare inte mår så bra i slutändan. Någonstans tror jag att varje människa har någon typ av samvete, och ibland kommer detta samvete i kapp. Att ha vunnit ett flertal medaljer under sin epok, och då i vetskap att man gjorde detta som fuskare, den känslan kan inte vara rolig och leva med. Och då framförallt inte efter sin karriär.

Därför så hoppas jag att Mr. Ljungqvist och hans stab aldrig slutar sitt välbehövliga och viktiga arbete inom världens idrott. Deras arbete är oerhört värdefullt, och uppskattas av så många människor. De flesta människor vill fortsätta uppleva en ren idrott, där fusk aldrig får förekomma och aldrig någonsin accepteras.

BILD: BILDBYRÅN         

En gång i tiden var jag en ung målinriktad idrottsman som ville mycket. Jag ville vinna, prestera, vara på topp, känna mig ”stor och stark”, bli framgångsrik inom min sport. När jag var liten knattebrottare fick man ofta uppiggande ord till sig, och då inte bara från sina klubbkamrater och ledare, utan även utanför detta sällskap. Det kunde vara ledare, föräldrar och tränare från andra föreningar som ibland sa några uppmuntrande ord på vägen, vilket alltid uppskattades. När jag blev äldre, märkte jag tydligt hur dessa uppmuntrande ord försvann mer och mer utanför det egna klubbledet. Ju äldre och bättre man blev, desto mindre blev det av den varan. Det uppmuntrande orden byttes istället ut till kritiska kommentarer, eller inga ord alls. Oftast fick man en kommentar om man hade förlorat eller inte presterat såsom man borde ha gjort. Då kom allt som oftast frågan (fast dom redan visste), hur gick det på tävlingen i lördags?

När man kom hem och hade presterat som en gud, och det till och med var skriverier (positiva skriverier) i dåtidens tidningar, då var det ganska tyst runt omkring en. Det blev istället blickar, ”titta under lugg”, låtsades som ingenting hade hänt etc. Nä, beröm det kunde vara farligt. Det var ju lätt att personen ifråga (dvs jag) skulle få hybris och tappa fotfästet, och det ville ”dom” ju inte vara skuld till. Den svenska avundsjukan är verkligen så sann, och så tydlig. Jag har mött den många gånger, både som aktiv, och som ledare/tränare för andra duktiga brottare.

För ett par år sedan släppte jag min första bok, min självbiografi som heter: Gossen Ruda – Brottaren som försvann. Jag minns att jag talades vid i telefon med Torbjörn som är en av Sivart förlags utgivare. Strax strax innan utgivning sa jag följande mening till honom ”- undrar vad folk ska tycka och tänka om boken?” Torbjörn svarade på sitt alltid så lugna sätt ”- problemet är inte vad folk kommer tycka, utan det svåra är dom som inte säger någonting alls”. Och han hade helt rätt. Den känslan var svår att hantera, och väldigt svår att förstå. Människor som jag förväntade mig skulle kommentera med att tycka och tänka, var nu helt tysta. Nu var det i och för sig bara en liten del som agerade på detta sätt. Responsen över lag har varit helt fantastik med mycket kärlek och fina ord, vilket jag är oerhört tacksam över. Men jag har ändå funderat lite grann och tänkt efter varför vissa (en liten skara) agerat såsom dom gjort. Min enda slutsats är: ren och skär avundsjuka.

Jag har gjort en jämförelse i mina tankar på hur det var när jag tävlade, kontra mina böcker som jag släppt. Och känslan och upplevelsen är i stort sätt densamma. Jag kan minnas när jag kom hem efter segrar och turneringsvinster, där vissa bara tittade ner i marken utan att säga någonting alls, medan andra var överväldigande glada för min skull.

Jag tror faktiskt att det är ett svenskt fenomen, och som är så fast inbiten i vår svenska jantelag sedan lång tid tillbaka. Ingen får ”sticka” iväg, utan vi ska vara lite lagom till mans allihop. Viktigt att påpeka att vi nu inte talar om kommentarer, eller ”gillningar” i våra sociala-medier. Det typen av cred/bekräftelse är bara på låtsas, och bara ren och skär yta, och inget som kan uppfattas som äkta. Nä, vi talar om det verkliga livet, det sociala skådespelet som ibland är väldigt svår att begripa.

Men samtidigt måste jag medge att den svenska avundsjukan även gett mig kraft att fortsätta. Deras missunnsamhet har gett mig (och gör så fortfarande) kraften att gå vidare mot nya mål och idéer, som tex att skriva i den här bloggen.

Så tänk på alla ni som satsar därute, om det så är brottning eller något helt annat, att alla vill dig inte väl. Låt inte den lilla skaran av missunnsamma ”vänner” bryta ner dig, utan förvalta det istället till ren och skär styrka i din fortsatta satsning. Det finns fler människor som vill dig väl än tvärtom, men låt aldrig dom förtrödna (skånskt utryck för avundsjuka) få sätta din agenda, och påverka dina framtida beslut.            

Att vara förälder är inte alltid helt enkelt. Gränsdragningarna mellan total dårskap till obönhörlig curling är ibland väldigt hårfin. Inom idrottens värld har jag sett ett och annat praktexemplar när det gäller föräldraskap, och då menar jag både på gott och ont. Jag har sett föräldrar som vet precis hur mycket de ska gå in och stötta och hjälpa och finnas tillhands. De har funnits behjälpliga till sina satsande barn, och nästintill gjort sig osynliga för den breda allmänheten. De har arbetat i det tysta, men ändå varit en stor trygghet under deras barns idrottsperiod, och även när de blivit äldre och mer etablerade inom sin genre. Sedan har vi föräldrarna som hela tiden ska synas och höras. Som bara ser till sitt eget. Som vet och kan bäst, och som helt saknar empati och förståelse för andra barn. Deras barn ska vinna till varje pris, och det är bara resultatet som räknas och spelar roll i deras värld. Tålamod och invänta sin tid finns inte på kartan, utan det är nu eller aldrig som gäller för dessa föräldrar, oavsett ålder på deras barn.

Med facit i hand så vet vi att de barn som haft/har en lugn och trygg inledning i sin idrott, även haft/har det bästa förutsättningarna i deras fortsatta idrottsliv. De barn som levt och tränat under press och hets från deras föräldrar, blir tyvärr inte långvariga inom sportens värld. Föräldrar måste förstå att framgångar aldrig kan pressas, eller tvingas fram. Barnen/ungdomarna måste själva hitta glädjen med sin idrott, där vi som föräldrar kan hjälpa till med att hitta den riktiga glädjen. Drivkraften måste de själva inneha, och inte träna och tävla efter föräldrarnas vilja och mål.

Men Jörgen, vilken stöttning hade du som ung brottare?

Min mor fanns hela tiden vid min sida. Från första träningsdagen, fram tills jag var en 15–16 år följde hon med mig till mina brottningspass. Hon var engagerad, men aldrig på ett negativt sätt, utan tvärtom. När jag tävlade i mina yngre år, vågade hon aldrig vara i tävlingslokalen under just min match. Istället sprang hon ut och in från hallen under matchens gång. Någon gång fick hon ur sig ”kom igen Jörgen!”, och sedan sprang hon ut igen. Hon var så otroligt nervös. Hon lät mig alltid träna och hålla igång, och blandade sig aldrig i mitt träningsupplägg. Aldrig synpunkter, eller tråkig attityd gällande hur jag skulle träna eller tävla. Förminskade aldrig mig eller min träning, utan hon visste att min idrott betydde allt för mig. Min mor fanns alltid där, och jag kände alltid hennes uppmuntran och stolthet. Hennes stöd kände jag både när jag var knattebrottare, och även senare i karriären när jag tävlade på senior-nivå. Min mor var alltid min största och viktigaste supporter under hela min idrottskarriär.

Tips till alla föräldrar därute! Visa era barn stöttning med ett sunt engagemang från er sida. Ta aldrig över barnens roll, utan låt barnen själva få vara i centrum och se till att det är deras driv som ska framhävas, och inte ert. Bli inte fixerade av själva resultaten, utan se till att ditt barn mår bra i sin idrott. Långvariga framgångar (resultat) kommer när barnen får träna och tävla utan negativ press. Negativ press menar jag den osunda press som tyvärr en del föräldrar utsätter sina barn för. Hjälpa istället för att stjälpa är betydligt mycket bättre.

Bilden ovan: Min mor möter upp mig på Sturups flygplats när jag kom hem från Varna/Bulgarien efter mitt vunna VM-silver för snart trettio år sedan.

Slutligen kom vi ner till staden Irkutsk. Den smått obehagliga flygresan kändes fortfarande i kroppen (gör så även idag), men nu var det fullt fokus på att prestera, och därmed lägga den besvärliga flygresan bakom sig. Det var ingen liten klubbtävling vi skulle delta i, utan snarare ett kval för sovjetiska brottare. Sverige och ett tiotal andra länder hade blivit inbjudna till denna tävling, för att ”spetsa” till ”ryssarnas” egna kval inför deras kommande Sovjetiska mästerskap. Samtidigt som själva huvudturneringen gick av stapeln (den som vi skulle delta i), så körde ”ryssarna” en egen kvaltävling vid sidan av, för att just kvala in till själva huvudturneringen, och därefter till själva Sovjetiska mästerskapen Hänger ni med i upplägget?

Om jag minns rätt så var det slutligen tre ”ryssar” i varje viktklass som fick delta, men endast en ”ryss” fick beträda prispallen. Det föranledde, att om två ”ryssar” möttes i final, vilket då gjorde att den ”ryss” som förlorade finalen ströks från resultatlistan, och den brottare som blev trea, flyttades upp till silverplats (om nu inte de också var en sovjetisk brottare). Tävlingen var med andra ord väldigt tuff. Vi var som sagt fem brottare från Sverige, och det var endast jag och Christer Gulldén som lyckades vinna någon match. Jag förlorade mot polacken Topour i första matchen. Min enda vinst kom i andra matchen när jag vann på fall mot finnen Sarkkinen. Förlust så även i sista matchen mot sovjeten Dartchira (0–4). Gulldén vann tre matcher, vilket resulterade i en bronsmedalj, men som sedan flyttades upp till silverplats, just för att två sovjeter möttes i finalen. Kornbakk, Lundholm och Stridh fick lämna turneringen utan någon vinst. Men oavsett vinster eller förluster, så var vi alla en erfarenhet rikare. Vi kom ner till en värld som i stort sett levde under samma omständigheter som vi gjorde i Sverige femtio år tidigare. Det var en stor chock för oss alla, men väldigt nyttigt.

Efter tävlingen blev det även en liten utflykt. En timmes bussresa till världens djupaste insjö, Bajkalsjön. Tyvärr var man lite för ung för att där och då förstå det stora med besöket av denna gigantiska och välkända sjö. Mina tankar var istället, ”när ska vi åka hem”. Efter en vecka i detta gigantiska land, Sovjetunionen, var det åter dags för hemresa. Rutten var exakt samma, med samma antal stopp som resan dit. Någonstans hittade man kraften igen, och den sjätte juni 1989 landade vi åter på svensk mark. Vilken lycka!

Varför skriver jag ”ryss” om de sovjetiska brottarna? Samtliga brottare i det sovjetiska landslaget titulerade vi alltid som ”ryssar” på den tiden. Även om det var ukrainare, armenier, vitryssar, litauer etc. så var alla ”ryska” brottare för oss aktiva.     

År 1989 blev jag uttagen i svenska seniorlandslaget för första gången. Jag var 20 år gammal, och jag hade precis nått halva utbildningstiden i den obligatoriska militärtjänstgöringen. Jag fick ansöka om ledighet, och jag fick slutligen beviljad permission för mitt landslagsuppdrag. Förutom glädjen över att jag blivit uttagen, så var uttagningen än mer speciell. Jag skulle åka hela vägen till Sovjetunionen. Forna Sovjetunionen som landet hette på den tiden, och deltagande i en internationell tävling som gick under namnet Podubbny memorial. En av världens tuffaste brottningstävlingar, just med tanke på det makalösa startfältet av en massa ryssar. Jo, alla Sovjeter titulerades ryssar på den tiden. Armenier, vitryssar, ukrainare, ester med mera, alla var ryssar. För att ge er en mer exakt geografisk plats, så skulle vi åka hela vägen ner till södra Sibirien, och staden Irkutsk. En plats som låg strax intill Mongoliska gränsen.

Glädjen över uttagningen gjorde att jag helt tänkte bort vilken lång resa jag skulle ta mig igenom, och det var väl kanske tur det. Resan började lite försiktigt med att jag åkte flyg från Malmö till Stockholm. Där anslöt jag med övriga svenska brottare och ledare, vilket var Roger Lundholm, Torbjörn Kornbakk, Benny Stridh, Christer Gulldén och ledaren Jan Nyberg. Vi var ett litet gäng som sedan flög vidare till Helsingfors, och därefter till Moskva. Om jag minns rätt så tror jag vi hade en övernattning i Moskva, där jag även fick chans att köpa på mig lite rysk kaviar, som jag sedan sålde vidare till mina lumparkompisars stora förtjusning när jag kom tillbaka till ”luckan”. Dagen efter började sedan själva äventyret. Man kan väl säga att resan inte var upplagd för en flygrädd person, och jag själv kan ju nu så här i efterhand minnas att det var ganska obehagligt. Ryska flygplansjätten Aeroflot var flygmaskinerna som skulle forsla oss hela vägen ner till södra Sibirien. Det var väl helt okej känsla när vi lotsades in i flygmaskinen i Moskva för att flyga oss till staden Omsk. Väl nere i Omsk, så skulle vi nu in i en modell mindre aeroflotmaskin, för att därefter flyga till staden Bratsk. Nervositeten hade börjat göra sig lite mer påmind nu, men sån tur var så var man bara tjugo år gammal, vilket gjorde att man inte gjorde samma riskbedömningar som man gör idag.

Landningen i Bratsk var väl sisådär, och nu var vi i alla fall nere igen för att invänta sista flyget som skulle ta oss sista biten till staden Irkutsk. Jag minns min egna blick, och mina landslagskamraters nervösa skratt när vi såg det lilla propellerflygplanet som skulle transportera oss. När jag sätter mig på min plats i planet, så vänder jag mig om och tittar ut. Med förskräckta ögon ser jag flygplansdäcken kraftig nerslitna. I planet fanns inga flygvärdinnor som kunde skapa en lugn stämning. Istället kom flygkaptenen in med raska steg, gick bort till cockpit, och startade planet som en bil och körde iväg. Utan några som helst säkerhetsföreskrifter åkte vi iväg. Jag kan fortfarande minnas det dova ljudet av propellrarna som hördes högt i det lilla planet. Med nervösa skratt och leende från vår sida, steg planet mot den ryska skyn.

Landningen började närma sig, och de blankslitna däcken skulle nu möta marken i Irkutsk. Landningsbanan som skulle ta emot dessa nötta däck var inte gjort av asfalt, utan hårt packat grus. Mardrömmen var nu över, och vi kunde äntligen pusta ut. Eller?

Bilden över fr.v. Torbjörn Kornbakk, norrmannen Stig Kleven, Benny Stridh, Christer Gulldén. Nedre trappsteget fr.v. Roger Lundholm och jag

Fortsättning följer…

Förutom brottare och dubbel OS-guldmedaljör, sägs det att legendaren Johan Richthoff även var en skicklig talare. Johan åkte land och rike runt, och förkunnade och talade om sin framgångsrika brottarkarriär på ett lustfyllt och roligt sätt, där åskådarna även fick klämma och känna på hans OS-medaljer, som Johan med stolthet visade upp. Johan föddes i slutet av 1800-talet, och han var en stor och ståtlig man. Runt två meter i strumplästen, och med en vikt på c:a 110 kilo. Johan började sin brottningsbana ganska sent. I tjugo-års ålder kom han i kontakt med sporten. Redan efter ett några års träning och tävlande, blev han både OS-mästare, och även EM-mästare. Han huserade mestadels i den fria stilen, men även ibland i den traditionella antika stilen. Det blev en lång och framgångsrik brottarkarriär, där han till och med fick testa på att vara proffsbrottare i USA. När han väl avslutade sin framgångsrika brottarkarriär, så var det talets gåva som han levde vidare på.

Det sägs att Johan under sina många föreläsningar, eller tal som det oftast hette på den tiden, att han allt som oftast ändrade, och spetsade till sina storys. Åskådarna njöt av hans många berättelser, vilket med all säkerhet både var intressanta och lustfyllda. Men jag kan tänka mig att Johans föreläsningar på den tiden hade ett lite annorlunda innehåll och tema, än vad många presenterar idag. Tror inte det handlade så mycket om visioner, tänka rätt, mental balans, målinriktning osv. Det fanns liksom inte på agendan för en 70–100 år sedan, utan det var mer att knyta näven i fickan och köra vidare. Tror även att den tidens idrottsmän var ganska försiktiga med att blotta sina känslor och svagheter, utan alla skulle vara stora och starka, och aldrig vika ner sig. Och visst, det var med all säkerhet rätt tänk på den tiden. Det gick liksom inte att vika ner sig, utan man fick verkligen kämpa för att överleva.

Livet ser annorlunda ut idag. Och livet för en idrottare har även den ändrat sig. Men jag tror ändå att där finns en del likheter mellan Johans tidsepok, och den vi har idag. Att aldrig ge upp, våga ta chanser, träna hårt fysiskt etc. Dagens ungdomar som satsar på sina idrotter idag, hade med all säkerhet blivit inspirerade av att lyssna, och ta del av Johan Richthoffs berättelser. Tänk vad intressant det hade varit att få en inblick i Johans liv. Hur han huserade runt på olika brottarmattor under seklets begynnelse i alla världens hörn. Alla människor har en berättelse att förmedla, och som vi alla kan lära sig någonting utav. Ibland behövs bara en annan människas berättelse, för att själv få kraft till att jobba vidare och ändra något i sitt redan invanda och inrutade tankemönster. Med all säkerhet hade Johan inspirerat många även idag, fastän han ibland ”spetsade” till sina anekdoter.

Johan föddes år 1898, och dog 1983 (85 år gammal)

Han vann två OS-guld (1928 och 1932), och tre EM-guld.    

När jag var aktiv idrottsman, med stora mål och en hunger efter vinster, så var löpning en stor del i min träning. Varje gång jag tog på mig löparskorna, var det som att bilder på direkten började spelas upp i mitt inre. Om det så var när jag sprang distans, intervall eller i backe, så följde alltid mina inre bilder med mig. Det var precis som att jag fick extra krafter till mig, då jag tex skulle jogga bort mot ”min” backe för att där springa som en vettvilling upp och ner ett flertal gånger. Varje explosiv rörelse som jag gjorde när jag skulle attackera backen, varje gång var det en brottningsmotståndare som jag tog mig an. Känslan minns jag mycket väl, och den kan ibland vara väldigt saknad. Det var jag och min backe, och ingen annan. Jag blev starkare och starkare för varje gång som jag upprepade mina intervaller. Även om jag blev trött, så ville jag aldrig att motståndaren skulle besegra mig. Jag skulle alltid komma först.

Därför så har jag idag väldigt svårt för att ut och springa/jogga. För hela grejen med löpningen är så starkt förknippad med känslan av att träna för att bli en mästare. Jag kan inte motivera mig till att springa som en galning upp och ner för en backe som jag en gång gjorde. Idag när jag är 50+, skulle det kännas jättemärkligt om jag hittade en backe någonstans, och sedan därifrån sprungit upp och ner, fram och tillbaka, när jag inte har några idrottsliga mål att jaga efter.

Men jag ligger givetvis inte på latsidan. Min träning idag handlar om att hålla igång, och underhålla min kropp så att den funkar. Den består av styrketräning, promenader, cykling och annan styrkegymnastik. För jag vill fortfarande kunna undervisa i min sport brottning. Jag vill visa kast och andra tekniker. Jag vill kunna göra kullerbyttor, och andra smidighetsövningar för att inspirera unga idrottsutövare om att träning är viktigt. Jag vill motivera unga hungriga idrottsutövare till att träna och hitta sina egna inre bilder och mål. Se till att ungdomarna hittar sin egen drivkraft, och där se glädjen av att själv ge sig ut för att möta en ”motståndare” i tex en backe.

Även om det var tuffa tider ju äldre och bättre man blev i sin idrottskarriär, så var resan helt fantastik. Att satsa mot sina högt ställda mål är ett privilegium, och något man ska vårda väl. Så ni unga idrottsutövare, om ni så är brottare eller sysslar med någon annan sport, ge er ut i löpspåret och hitta era egna inre krafter. Jag själv avstår numera med att jaga ansiktslösa motståndare i joggingspåret, då den tiden är förbi sedan länge. Även om jag ibland saknar det.   

Varför skriver jag egentligen? Varför har jag sådant begär att få utrycka mig i skrift? Ända sedan tidig skolålder har jag alltid haft en dragning av att få utrycka mig i skrift. Om jag tänker efter så har jag alltid känt mig starkare i mina skrivna ord, än i det talande. Jag minns i lågstadiet när det var dags att börja skriva uppsatser, att redan där fanns en drivkraft att vilja återberätta något, eller rentav något eget påhittat. När jag blev lite äldre, och min brottningskarriär tog fart, då var det allt som oftast nerskrivna reflektioner om tävlingar (mest när det gick bra) som jag printade ner. Något som också var på tapeten när jag var ung, var att intervjua mig själv. Detta i form utav egenskrivna faktarutor. Just frågan ”främsta mål”, den kändes alltid lite mer pirrig och intressant att klottra ner. Och det slog aldrig fel, för det var alltid ungefär samma svar som avslöjades, det vill säga vilka meriter jag ville nå.

Jag skriver inte för att jaga likes eller kommentarer, utan jag skriver av egen lust och välbefinnande. Om sedan någon vill läsa mina texter, så är det såklart jättekul och inspirerade. En dag när jag kom ut från gymmet efter min dagliga morgonträning, kommer en man joggande emot mig. Han stannar till och säger ”Jag läser alltid dina artiklar i sydsvenskan, och du, dom är jättebra. Sluta inte, utan fortsätt skriv”. En sådan kommentar slår ut flera miljoner ”gilla-tryckningar”.

Mitt skrivande handlar inte om att ”lära” andra människor, utan jag vill mer förklara hur jag känner, och hur jag uppfattar och upplever saker och ting, och då främst inom idrotten. Att vara ärlig i sina förklaringar och formuleringar. Att till exempel förklara på riktigt hur en idrottssatsning kan se ut, och vad som krävs för att nå sina mål. Att då ha sina referensramar att luta sig mot, gör att det blir mer trovärdigt för mottagaren. Jag skriver om min idrott på alla möjliga sätt och vis. Idrott handlar egentligen väldigt lite om själva resultatet, utan det handlar mer om vägen dit. Den är intressant att få dela med sig av, även om mottagaren inte behöver göra exakt samma som jag en gång gjorde. För det handlar inte om att kopiera någon, utan mer om att ge kraft till andra att vilja satsa på sin dröm, om det så gäller idrott eller något helt annat. Därför gillar jag att skriva, och det kommer jag att fortsätta med.  

Leif Freij var min tränare från när jag var i 12-års ålder. Jag tyckte det var häftig att han som ung brottare hade två medaljer från ett EM och VM, samt att han hade varit olympisk brottare i Rom 1960. Hans kännedom om brottningssporten var stor, och jag lyssnade alltid med stora öron när han förmedlade sin kunskapsbank gällande teknik och historik. När jag var på besök hos honom och hans familj, ville jag varje gång alltid ta en titt i hans medaljskåp. Jag minns med stark kraft när han går fram till vitrinskåpet, och öppnar den känsliga glasdörren för att där plocka ut sina två ädlaste medaljer, sitt EM silver, och VM-silver. Känslan när jag höll i dessa två medaljer var alltid enorm, och otroligt inspirerande, och jag kunde märka av Leifs stolthet över sina erövrade mästerskapsmedaljer.

År 1998 går Leif bort. Han blir endast 55 år gammal då han avlider av sjukdom. Det är snart 23 år sedan, men dagen känns fortfarande väldigt nära. Hans ädlaste medaljer har vi idag inramade i en fin ram, och dessa sitter upphängda i Limhamns Brottarklubbs klubbrum. Härförleden fick vi lämna in medalj-tavlan för en liten ändring, men när jag skulle hämta den uppfann sig en märklig känsla inom mig.

Jag hade precis parkerat bilen en bit ifrån Limhamns BKs klubblokal. Jag hoppar av bilen, och tar Leifs medaljer under armen och promenerar mot hallen. Det blev en märklig vandring, där många tankar for genom mitt huvud. Jag kände en viss stolthet över att vi som klubb hade tagit tillvara på hans fina medaljer med omsorg, vilket jag vet att han hade uppskattat. Men jag såg även mig själv som ungdom, då jag fick tumma på hans fina medaljer och samtidigt känna en längtan till att jag själv skulle vinna mina egna stora medaljer. Idag behöver man inte öppna vitrinskåpet, utan det räcker med att titta upp mot väggen för att beskåda hans mästerverk. Jag tror att Leifs dyrgripar fortfarande inspirerar klubbens unga adepter till att fortsätta kämpa och satsa, fastän medaljerna är 55 år gamla.