Jag har sett, följt och skådat ett flertal unga brottarstjärnor genom årens lopp. Unga brottare som varit så otroligt bra, där namnkunniga ledare (med gedigen brottningsbakgrund), gett sina ord om att vederbörande barn/ungdom kommer bli stor världsstjärna inom snar framtid. Läste ett gammalt urklipp (från 1987) där den tidigare EM-mästaren Lars-Erik Skiöld gick i god för att den unge adepten skulle bli en stor framtida världsstjärna. Skiölds lovande adept (tror att det var hans adept), slutade (tyvärr) redan innan juniorkarriären hann börja. Många ledare vill sig tro att de kan se på en 11 – 12 åring att de ska bli framtida stjärnor. Många gånger syftar de enbart sin analys på vilka resultat den unge adepten har åstadkommit på vägen, vilket gör att de glömmer bort att titta på andra och desto mer viktiga parametrar.
Jag själv har också sett och upplevt genom alla mina femtio år en uppsjö av tidiga brottarstjärnor. Tyvärr avslutade de flesta sin satsning innan karriären ens hann börja. Så ser mönstret ut sedan barn och ungdomsbrottningen tog fart under 70-talets begynnelse. Under Sveriges 1940 – 1960-tal, började man inte träna brottning förrän vid 12 – 15 års ålder (kunde vara senare än så). Det fanns under den tidseran inga nybörjartävlingar, barntävlingar, läger för barn, resor utomlands för barn, inga akademier osv. Det var en helt annan värld, en helt annan modell. Man kan väl lugnt säga att stressen inte låg som en våt filt över de unga brottarna, utan mantrat var väl istället ”du gör som du vill”. Finns givetvis både något gott och ont i allt detta, och jag vill inte på något sätt säga att barnen/ungdomarna hade det bättre förr om åren, utan det fanns massvis av andra svårigheter på den tiden som var betydligt större än 1970-talets eskalerande barn och ungdomsidrott.
Tittar man som ledare lite utanför boxen, då kan man faktiskt se (om man tittar riktigt noga) en 11 – 12 åring om han/hon har en tendens att bli en framtida stjärna (om man tittar rätt). Där finns liksom ett klipp i steget när de tränar, där blicken och viljan signalerar ett visst egenintresse, ett djupt intresse som inte bara uppvisas under en månad, utan den gör så alltid. Resultaten ska man absolut inte lägga någon fokus på när de är små, för det är helt ointressant egentligen. För det är inte antalet barn/ungdoms-medaljer som kommer bekräfta och styra barnets väg mot toppen, utan det är intresset, och framförallt barnets tålamod.
Många ledare och föräldrar går som sagt in i den resultatbaserade fällan, där deras lättvindiga analys är: ”detta är bra, och så här ska vi fortsätta”. De tror att ju mer desto bättre. För tränar man mer och ännu hårdare, då blir ju barnen bättre, eller? Analysen är givetvis helt felaktig. De vill som sagt inte förstå eller veta hur det sett ut genom alla år. Många har ju inte sett och upplevt alla dessa barnstjärnor som har stormat sig igenom turnering efter turnering, där deras brinntid sakta men säkert har släkts ner efterhand.
Nu finns där givetvis ett fåtal unga brottare som har varit väldigt duktiga som unga brottare, och som dessutom har fortsatt upp i den seniora kategorin, och som där också nått framgångar. Fast antalet är väldigt lätträknade. Man måste även titta på – vad menar vi med juniora/seniora framgångar? Är det SM-nivå, eller rentav världsnivå? Sak samma, hur mäter vi barnstjärnor? Är det för att man vinner någon cup här och där tre/fyra gånger på raken, eller vad innebär det att vara en barnstjärna? Det finns ju såklart ingen direkt riktlinje, utan de jag menar och titulerar som barnstjärnor vinner i stort sett allt. Deras förluststatistik under året är minimal eller nästintill obefintlig. Så det handlar inte om att det på något sätt är fel att en ung brottare har vunnit en uppsjö medaljer, och då tro att han/hon är en barnstjärna, utan kategorin barnstjärnor är något helt annat.
Slutligen vill jag mena på att det viktiga i all barn/ungdomsidrott är att det ska vara stimulerande för alla. Vi som agerar ledare ska göra allt i vår makt genom att uppvisa engagemang och kunskap om sporten. Att få så många som möjligt att fortsätta med brottningen så även efter den kritiska åldern 11 – 12 år. Med engagemang och förståelse, och att man som ledare inte fokuserar på att allt ska gå så jäkla snabbt, först då kan vi få ihop ett gäng som fortsätter även upp mot den juniora/seniora kategorin. Barnen måste inneha stort tålamod för att kunna utvecklas och gå vidare i sin karriär, och samma tålamod behöver givetvis även ledare och föräldrar.