När jag var en ung grabb, tittade jag alltid med stora ögon på Tv-sportens årskrönikor. Jag minns speciellt vinjetten som bara den som väldigt inspirerande. När året skulle summeras var jag fast beslutsam om att även jag en dag skulle få en plats i detta framgångsrika sällskap. Intresset för dessa krönikor började runt 1980 – 1981, när jag var en 12 – 13 år. Det var många duktiga idrottare jag följde genom åren, för visst minns jag Gunde Svans framfart i längdspåren, och Tomas Gustafssons bländande skridskoskär, och givetvis många andra svenska storheter. Dessa hjältar var alltid stora inspiratörer. Min dröm var tidigt att jag själv en dag skulle få några sekunders publicitet i framtida års-program. Jag kunde givetvis se mig själv som jublande glad efter att ha blivit antingen världs – eller europamästare, och där min framgång sedermera skulle få en given plats i denna sport-krönika.
År 1991 var det nu äntligen dags. Jag hade under hösten vunnit ett VM-silver, och för mig skulle den medaljen ge mig en garanterad plats i årets sportårskrönika. Runt nyår sändes summeringen av dessa sporthändelser, och jag knäppte på tvn med stor lust, och med ett enormt självförtroende. Nu skulle jag äntligen få en plats tillsammans med andra stora svenska sporthjältar. Programmet inleddes såklart alltid med att sammanfatta vintersporterna som skidåkning och annat, och sedan skulle ju såklart fotbollen få sin beskärda del. Programmet började närma sig sitt slut, och brottningen hade ännu inte fått någon plats bland alla otaliga sport-klipp. Jag började bli lite smått orolig, tills jag helt plötsligt får se ett klipp från Marthin Kornbakks VM-final, det vill säga från samma VM där även jag vann mitt silver. Det var ju endast jag och Marthin som vann en VM-medalj de året av de svenska brottarna, och nu snart var det väl min tur? Men ack nej, så blev inte fallet. Det visade sig att det bara blev Marthins match som fick de åtråvärda sekunderna i 1991 års krönika. Eftersom han även vann ett EM-silver samma år, så blev det Marthin som fick vara ansiktet utåt för just brottningsporten. Jag blev faktiskt lite lätt snopen. Jag som hade följt så många krönikor tidigare under alla mina barn/ungdomsår, fick nu själv inte ens en omnämning för mitt fenomenala och lite smått bragdbetonade (vilket det var enligt många) VM-silver.
Efter denna krönika tappade jag faktiskt lite av intresset för framtida års-program. Jag vet inte ens om jag nämndes två år senare när blev europamästare. Troligtvis fick jag säkert inte någon sekund då heller, eftersom jag fyra månader efter EM-guldet slängde en trikå i en papperskorg under hemma-VM i Stockholm. Jag tror att Mikael Ljungberg fick all uppmärksamhet eftersom han blev VM-mästare för första gången, och jag själv blev totalt cancelled efter min kalsongpromenad i Globen. Rätt eller fel, den frågan kan ju alltid diskuteras?
Jag blev alltså aldrig omnämnd i någon sportårskrönika under min karriär, trots att jag under min idrottsera vann två medaljer. Men idrottslivet är inte alltid så rättvist som man tycker att den ska vara. Fast den ”lilla” bagatellen att inte få ett omnämnande i en sportårskrönika, den detaljen har jag kunnat leva vidare med utan några större problem. Fast så här några decennier senare, är den i alla fall väldigt kul att skriva om.