Jag hintade i förra inlägget om att jag under min karriär ibland upplevde att jag blev något åsidosatt (cancelled) i vissa sammanhang. Berättelsen i det senaste inlägget handlade om att jag aldrig fick min önskade tv-tid i dåtidens sportårskrönika, trots mina två mästerskapsmedaljer. Vill göra klart på direkten att det absolut inte finns någon bitterhet eller irritation när jag skriver sådana här inlägg, utan jag tycker bara det är så himla kul att skriva och reflektera över en lång idrottskarriär, en karriär som dessutom är min egen.
Jag har ju blivit bortkopplad från en del saker och sammanhang genom årens lopp, och detta är ju inte enbart baserat genom min egen magkänsla. Under min aktiva karriär upplevdes jag med all säkerhet som tvär, konstig, svår, och inte så där jättepratsam (alltid), och framförallt av dåtidens svenska journalistkår. Det tråkiga i allt detta var ju att många (inte bara journalister) inte kunde särskilja mig hur jag var som person när jag exempelvis förlorade, kontra hur jag var som idrottsman. Utan många gånger flöt allt samman till ett och samma koncept, där min personlighet som förlorande brottare, och mina övriga idrottsframgångar inte kunde hållas isär.
Början av 1930-talet delades det ut medalj till årets bästa idrottskåning, en medalj som på den tiden gick under namnet – Skånes Rundtursmedalj. Sedermera längre fram i tiden blev det – Skåneguldet. Medaljen upphördes därefter början av 00-talet. Att bli tilldelad medaljen på den tiden var oerhört prestigefyllt. I modern tid (från 70-talet) fick följande brottare Rundtursguldet: 1976 Lars-Erik Skiöld för sitt EM-guld. 1980 Benni Ljungbeck för sitt OS-brons. 1984 Roger Tallroth som delade medaljen med tennisspelaren Henrik Sundström. Tallroth fick sin del av medaljen för sitt EM-guld.
Skåne har fått fram tre mästerskapsguld sedan femtio år tillbaka i tiden när det handlar om herrbrottning. Skiöld, Tallroth och därefter jag. Det är vi tre som vunnit ett mästerskap (samtliga tre ett EM-guld) under dessa fem decennier. Det bevisar givetvis hur svårt det är att vinna ett mästerskapsguld, och det visar också vilken förståelse och respekt juryn hade för brottningssporten eftersom både Skiöld och Tallroth blev uppmärksammade för sina EM-guld, samt även Benni Ljungbeck för sitt OS-brons.
Tyvärr omvandlades aldrig mitt EM-guld till ett Rundtursguld. Anledningen var med all säkerhet mitt misslyckande från VM i Stockholm under hösten samma år, där jag i deras tycke inte följde juryns normer och ramar gällande hur man ska bete sig som människa och idrottsman när man förlorar. Rundturs-juryn visade tydligt att de var extremt missnöjda med mitt VM-avslut, vilket gjorde att mitt EM-guld och min EM-prestation devalverades avsevärt i deras bedömning år 1993.
Men vem ingick då i denna jury? Jo, det var ju såklart Skånes/Malmös journalister. Med tanke på texten ovan om min något märkliga relation till den då skrivande kåren, så var ju utslaget kanske inte sådär jättekonstigt.
Ännu en händelse i mitt idrottsliv som är både spännande att analysera, och väldigt rolig att skriva om. Känns extra värdefullt att dela till framtida unga idrottare som väljer att satsa helhjärtat på sin sport, och som kanske inte alltid passar in i den traditionella normen för hur en idrottspersonlighet ”bör” vara.
Rundtursmedaljörer mellan år 1976 – 1996
1976: Lars-Erik Skiöld, brottning
1977: Roy Andersson, fotboll
1978: Ragnar Skanåker, skytte
1979: Malmö FF, fotboll
1980: Benni Ljungbeck, brottning
1981: Tommy Persson, friidrott
1982: Ragnar Skanåker, skytte
1983: Ragnar Skanåker, skytte
1984: Roger Tallroth, brottning och Henrik Sundström, tennis
1985: Torbjörn Blomdahl, biljard
1986: Malmö FF, fotboll
1987: Annette Hagre, bowling
1988: Torbjörn Blomdahl, biljard
1989: Jörgen Persson, bordtennis
1990: Sten Sjögren, handboll
1991: Jörgen Persson, bordtennis
1992: Malmö IF, ishockey
1993: Annette Nilsson, orientering
1994: Roland Nilsson, fotboll
1995: Lim Qiaoqing, badminton
1996: Sven Nylander, friidrott