Fotboll. En stor och folklig sport där det konstant pumpas in pengar. Näringslivet står i kö för att sponsra de största fotbollsklubbarna och kommunerna runt om i landet vill inget hellre än att det ska gå så bra som möjligt för ”deras” lag. Tidningarna skriver ständigt om fotboll. Här nere i Malmö känns det som att tidningen Sydsvenskan är Malmö FF:s egen klubbtidning. I stort sett varje dag får klubben ett mittuppslag om det så handlar om spelare, tränare, ledare eller precis vad/vem som. Om det inte är ett mittuppslag är det en krönika där klubben med dess spelare analyseras in i minsta detalj.
Men trots pengar och gigantisk uppmärksamhet går ”lilla” Mjällby och vinner förra årets allsvenska. Deras pengakassa är inte är i närheten av Malmös rikedom. I år är det ett annat lågbudgetlag, Sirius som har börjat bäst, och som leder efter ex antal spelade omgångar, och man kan givetvis ställa sig frågan – hur är det möjligt?
När Hugo Baff vann sin bragdbetonade EM-bronsmedalj för lite mer än en månad sedan, får jag som ledare/tränare skriva några rader till tidningen (SDS) via ett mejl för att uppmärksamma att det pågår ett Europamästerskap i brottning. Eftersom jag hintade om att det var dags för bronsmatch, en match som han dessutom vann, kom det en artikel dagen efter. När han för ett år sedan skulle gå bronsmatch i U23-EM skrev jag även då några rader till SDS-redaktionen. Svaret jag fick – han måste vinna en medalj, först då skulle de skriva något. Det krävdes alltså en medalj för att han skulle få några rader i en skånsk morgontidning? Där och då blev det slutligen en femteplats (förlust i bronsmatchen), och noll rader i tidningen.
Jag fick till mig häromdagen att genomsnittslönen för en allsvensk fotbollsspelare är 141,000 kronor i månaden. Att redan som ung oerfaren spelare, tjäna dessa gigantiska summor, kan ju inte vara bra någonstans. Det finns liksom ingenting att längta till efter en sådan utbetalning, eftersom unga spelare tjänar i paritet med vad en svensk femtioplus-minister tjänar. Jag upplever att målet för varje enskild spelare handlar inte längre om att vinna titlar eller vinna med laget, utan första prio har blivit att göra sig ekonomiskt oberoende i så ung ålder som det bara är möjligt. De unga spelarnas (så även vissa föräldrars) fokus blir istället att tjäna så mycket som möjligt, och så snabbt det bara går. Lyssnade till en känd svensk ungdomstränare (fotboll) som satt och raljerade hur många spelare han hade lotsat fram genom alla år. Tittar man noga på spelarna som han nämnde, och deras idrottsliga meriter, så var det i stor sett lika med noll. Hans mätning grundades enbart efter hur mycket pengar de hade tjänat.
Till syvende och sist tror jag att det rentav är för mycket pengar i vissa idrotter, och givetvis för lite i andra. Detta skrivs inte med någon bitterhet eller avundsjuka utan det är bara ett rent konstaterande. Jag tror att fotbollsspelarna tjänar för mycket pengar i en allt för tidig ålder. De blir tidigt mättade av deras ekonomiska situation. Den idrottsliga vinsten blir inte lika viktig längre, utan prion blir istället ”bara” pengar, och inte en längtan av att vinna matcher/titlar tillsammans. Idrottaren som tjänar noll hamnar i en annan typ av kris, där det finns en tendens att inte få vardagen till att gå ihop rent ekonomiskt.
Ordspråket hungrig varg jagar bäst stämmer faktiskt väldigt bra, vilket en del fotbollsspelare inte kan relatera till. De visar en tidig mättnad helt enkelt. En brottare däremot, är en hungrig varg. Fast det viktigaste för brottaren är att inte bli alltför hungrig, utan det måste alltid finnas några krafter kvar så att de kan fortsätta sitt jagande.