Diplomet skrevs och delades ut för nästan på dagen femtio år sedan. En av alla de unga brottarna i IK Spartas träningsgrupp som fick ett A5-diplom, det var jag. Jag tror att jag började träna brottning i början av året, dvs januari/februari 1976, och platsen var Videdals sporthall. Jag bodde tillsammans med min mor och stora-syster Annette i området som låg jämte, nämligen Gula Höja. Jag och min mor gick alltid genom Videdalsparken för att komma till träningen i en av IK Spartas filialer. Videdals-sektionen blev en stor trygghet för både mig och så även min mamma. Jag trivdes omgående med att tillhöra en klubb, och brottningen blev genast en stor passion för mig. Varje träning gjorde jag med precision och stor noggrannhet. Jag kunde givetvis inte allt på en gång, men jag lärde mig, och jag gav aldrig upp. Brottningsgymnastiken stod mig väldigt nära, och så även alla styrkeövningarna. Jag tyckte om att känna känslan av att hela tiden bli bättre, och jag kunde till och med få en styrka av när vissa av mina träningskompisar inte orkade fullt ut, då fick jag ännu mer energi. En del kunde gnälla när det var lite jobbiga övningar, medan jag istället kände mig ännu mer inspirerad.
Man kan väl med lätthet säga att jag var en träningsprodukt. När jag sedan efter någon tid fick lära mig olika bakåtkast, då öppnades ytterligare en dörr, och då kände jag än mer att brottningen var min sport. Jag älskade att dra iväg krysstag när jag var liten (så även i vuxen ålder). Jag blev också riktigt bra på det, och jag var totalt hängiven bakåtkastens mystik. För mig var det ”snygg” brottning att vinna matcher med att ha dragit iväg ett bakåtkast.
Som sagt, jag älskade Videdals sektionen och dess människor som fanns i min omgivning. Tränare, ledare, föräldrar och alla brottare, som exempelvis Kent och Britt-Marie Berglund, Gert Jönsson, Bo Jönsson, Kaj Ekholst, Seved Brandt och Christer Andersson. Dessa människor var min trygghet som barn, och det var de som såg mig, och som bidrog till att brottningen blev mitt stora intresse.
Min första avslutning vårterminen 1976. Alla barnen var samlade och jag och alla övriga barn fick ett diplom, och även en medalj. Vårterminsvslutningen 1976 var ett faktum, och jag var givetvis helt bestämd att jag skulle komma tillbaka till höstens termin samma år. Jag var fast i sporten, och då var jag som sagt bara sju och ett halvt (nästan) när jag fick det åtråvärda diplomet.
Hösten kom och jag var givetvis på tårna. Min dagmammas son som jag började tillsammans med ville inte fortsätta, så jag bestämde mig för att fortsätta på egen hand. Sonen och jag var inte de bästa kompisar, och det var faktiskt en liten befrielse när han inte ville mer. Terminen gick och mitt intresse blev bara större och större. Min noggrannhet när det kom till träning vek aldrig ner sig, utan jag var hela tiden på hugget för att lära mig mer. Aldrig att jag skapade egna pauser med att springa på toaletten stup i kvarten (som vissa gjorde), utan jag deltog frekvent under hela träningen. Ingen sekund fick missas på mattan. Jag såg även till att jag heller aldrig fick någon ”vila” under träningen när det var ojämnt manskap, utan jag såg alltid till att jag hade en träningskompis. Det fanns alltid andra som ville ha den där extra vilan under träningen, och den bjöd jag på alla dar i veckan för jag skulle minsann inte vila.
Höstens termin närmade sig sitt slut, och nya A5-diplom skulle delas ut. Jag hade nu fyllt 8 år. Terminsavslutning i Videdals brottarlokal med ett flertal förväntansfulla barn. Jag satt givetvis på golvet med övriga knattebrottare, när Spartas konsulent Bo Jönsson skulle dela ut ett extra pris till en av oss alla. När han inför hela gruppen med barn och föräldrar säger några väl valda ord om träningsflit och annat, så visar han därefter upp en liten blå glasbit med ett brottningsmotiv med inskriptionen: Bo Jönssons H-pr (hederspris).
När mitt namn nämns, får jag resa mig upp inför hela gruppen för att ta emot det värdefulla brottningspriset. Jag minns det mycket väl, och jag var givetvis himla stolt. Spartas konsulent Bo Jönsson hade tillsammans med klubbens tränare sett mig och min träningsflit, och de ville med denna lilla glasbit visa sin uppskattning. Man kan väl lugnt säga att de lyckades.
Femtio år senare och glasbiten har fortfarande en värdefull plats i mitt prisskåp på jobbet. Bo Jönsson lever kvar i mitt minne, tillsammans med dåtidens övriga ledare som såg den lille grabben som älskade sin sport så otroligt mycket.