Ibland blir idrotten, med alla dess målsättningar, analyser och resultat, ganska sekundär i jämförelse med mycket annat i livet. Idrottsstjärnor målas upp som starka, tuffa och oerhört tålmodiga i deras prestationsbaserade låtsasvärld som omger deras nischade idrott, och de får idel lovord för att de är duktiga och strukturerade. Vi som är involverade inom idrotten glömmer ofta bort det vanliga livet som pågår där ute, där de flesta människor lever sina liv långt utanför hockeyrinkar, brottarmattor eller fotbollsplaner. Ett liv som inte handlar om vem som hoppar längst, högst, eller vem som blir uttagen till en stundande VM-trupp.
Mina döttrars nästkusin Max, han var en kämpe som levde långt utanför idrottens ramverk. Han presterade inte för att vinna stora tunga medaljer, utan han kämpade för något helt annat, det vill säga livet. Max föddes som hjärtebarn. Redan som liten fick Max och hans familj uppvisa hela sitt kämparegister, där deras mentala styrkor och tålmodighet oftast sattes på prov. Trots Max tidiga sjukdomshistorik, så upplevde man aldrig honom som sjuk när han var liten. Istället såg man en liten pigg kille som bland annat älskade att bada i sin mormor och morfars pool i trädgården. Vattnet var hans forum och där kunde han befinna sig i timmar, och han ville aldrig gå upp.
Första gången jag insåg att Max var sjuk var när jag fick se hans rullstol som han skulle använda när skolstarten nalkades. Jag ställde frågan – varför, han är ju hur pigg som helst? – Han kommer inte orka hela skoldagar med att springa och gå, utan den kommer vara behövd, fick jag som svar. Jag var nog inte ensam om att inte förstå Max allvarliga tillstånd, utan jag med många såg bara en liten kille som lekte och sprang precis som alla andra. Han lurade oss okunniga med sin uthållighet, genom att klara av en massa saker som han egentligen inte borde ha mäktat med.
Jag kan inte säga att jag kände Max väl när han blev äldre, utan det blev som i många andra släkter när kusinskaran växer och familjerna blir större. Tillfällena när man träffas blir mer sporadiska av förklarliga skäl. Även om vi inte träffades så mycket följde jag och min fru Max och hans familjs liv genom samtal med hans mormor och morfar under årens lopp.
För något år sedan var det dags för Max att få ett nytt hjärta. Hans gamla hjärta orkade inte längre, och han var redo för en tuff transplantation. Tänk er den matchen både fysiskt och mentalt, med att genomgå en sådan gigantisk operation. En mental styrka som överträffar vilken idrottsprestation som helst, och där målet inte är en pallplats, utan ett mål som handlar om hälsa och överlevnad. Om där hade funnits någon typ av formel där man räknar ut vilja och tålmodighet, då hade Max vunnit över vilken världsmästare som helst oavsett sport. Ingen hade kunnat mäta sig med honom och hans inre kraft, utan han hade stått i en klass för sig.
Tiden efter transplantationen var givetvis svår och tung, men Max återhämtade sig med tiden. Efter operation och konvalescens lyckades Max bland annat ta sitt efterlängtade körkort, vilket är en prestation som vilken bragdjury som helst hade blivit imponerad av. Lyckan var enorm, och Max älskade friheten med att köra bil.
Efter en tid stötte kroppen bort hans nya hjärta, och till slut orkade hans kropp inte längre. Fyra månader efter sin 20-årsdag stannade Max hjärta. Sorgen och förlusten för nära och kära efter att ha förlorat sitt barn, en bror, barnbarn, systerson, kusin och kompis är givetvis total bottenlös. En sorg som inga ord kan beskriva. Max närvaro och liv har påverkat många positivt. Hans livskraft har varit en stor inspiration genom alla år, och så även när livet varit som allra svårast.
Efter en tid kommer vi alla återgå till våra obetydliga målsättningar som exempelvis idrotten bjuder på. Vi kommer med all rätt att fortsätta beundra dem som simmar fortast, hoppar högst och som blir uttagna till olika uppdrag. För människan och livet behöver de där småaktiga sakerna som exempelvis idrotten bjuder på. Vi behöver ”hitte-på-grejor” för att vi ska orka överleva som människor. Men något som kan vara bra att ha med sig när idrotten eller många andra saker i våra liv blir alltför allvarliga, och som även ibland tappar perspektiv, då är det viktigt att påminnas om Max kämpaglöd och hans enorma vilja som handlade om allt annat än att vinna några glittriga medaljer.
Mina varmaste tankar går till Max föräldrar, hans bror och alla övriga familjemedlemmar som stod honom närmast.