Under årens lopp har jag fått en hel del brev till mig på grund av min brottarkarriär. Jag kan väl ödmjukt säga att det inte varit några direkta beundrarbrev som jag fått till mig, utan det har till etthundra procent handlat om att inhämta min namnteckning. Detta är ju från den tiden då mobiltelefoner inte fanns, och när internet fortfarande var en ”fluga”. Främst var det tyska autografsamlare som visade sitt intresse, och även svenska autografjägare som hörde av sig ibland, eller rentav kom till olika tävlingar. Rutinerade samlare hade ju såklart även förberett med ett frankerat svarskuvert, samt medskickade små tomlappar som jag då skulle sätta min namnteckning på. Detta var väldigt vanligt på 90-talet. Idag är ju autografen i stort sett helt utdöd, och numera är det i stort bara selfie som gäller.
Såg ett klipp med fotbollsspelaren Christiano Ronaldo, när han var på ett besök på ett fik någonstans i Europa. Varje gång någon gick fram till honom och hans sällskap, så markerades filmen med en liten ikon, samtidigt som det plingade till. På fem minuter kom det fram personer var femte sekund för att ta en selfie, eller bara för att säga några väl valda ord. Man kan väl lugnt säga att hans kaffestund blev allt annat än en avslappnande fikapaus. Fast i allt detta måste man givetvis berömma Ronaldo för hans tålmodighet, för han var väldigt trevlig mot alla som kom fram. Nu var ju detta ett helt vanligt youtube-klipp, och jag kan tyvärr inte dementera sanningshalten i denna sekvens, men den kändes äkta.
Selfie är som sagt det ”nya” sedan en tid tillbaka. Väldigt kul faktiskt, men det måste vara mer omständigt för dagens kändisar oavsett bransch. Förr när autografen var på tapeten så hade ju inte gemene man en penna och block i byxfickan, utan det krävdes lite mer förberedelser för att få sin autograf. Sedan många år tillbaka har ju alla människor en kamera i bakfickan, vilket underlättar jakten på kändisar på ett helt annat sätt. Samtidigt innebär det också att den berörda kändisen blir alltmer tillgänglig.
När jag var barn då jagade även jag sportkändisar till mitt kartotek. Jag kunde själv sända iväg frankerade svarsbrev precis som mina tysk/svenska autografjägare gjorde till mig. Jag kommer ihåg att jag fick svar från Thomas Wassberg, Gunde Svan, Thomas Gustafsson (skridsko) samt svenska hockeylandslaget, och vi snackar då om början/mitten av 80-talet. Jag kommer även ihåg när IK Spartas massör, Bo Hedlund, fixade Björn Borgs namnteckning till mig. Även min fina mormor såg till att jag fick Frank Anderssons autograf, när han under tidigt 80-tal stod i en av Malmös butiker för att dela ut någon sponsorgrej (tror att det var på Tempo på Triangeln – eller som man säger på malmöitiska ”Triangelen”). Fast Franks autograf fick jag själv till mig ett par gånger under hans karriär, där en av gångerna (som jag skrivit om tidigare) var när Sparta arrangerade SM 1979 i Baltiskan hallen.
Nu hade jag själv inga större bekymmer med att folk stoppade mig på Malmös gator under mina glansdagar, såsom Ronaldo har det när han exempelvis sitter på ett fik i Lissabon, utan jag fick lugnt nöja mig med några autografjägare som skickade brev ett par gånger om året för att få min namnteckning på ett tomt vitt papper.